Presentera Blå Jungfrun på Länsstyrelsen

Ja, idag ska vi presentera vårt arkeologiska projekt om Blå Jungfrun på Länsstyrelsen i Kalmar. De har bokat stora aulan enligt uppgift. 300 personer! Det sägs att landshövdingen kanske kommer vara där …

Jag antar att jag kommer få användning av femminutersregeln ännu en gång:

Lär in

Öva

Andas

Jorda

Kör!

11050187_10152765926937775_7460664432023773215_o

En stor lastbil har kommit till förlaget

Ja, jag vet att jag tjatar, men ni får antingen stå ut ett tag till eller sluta läsa.

Lastbilen med alldeles färska böcker, direkt från tryckeriet, har nu kommit till förlaget.

En kartong med 200 stycken är på väg hem till mig just i denna stund! Så, vill ni ha ett signerat ex, skicka mig ett mail så ska ni kunna ha påskläsningen klar!

skuggan

Att låta två historier gifta sig

pratade Marie Hermansson i senaste numret av tidningen Skriva. En idé räcker oftast inte, men om man har en historia och låter den ligga till sig så kan en historia till komma fram.

Och då, då kan det bli riktigt bra!

Jag har många halva berättelser som ligger i kartonger och lådor runt omkring i huset. Vissa höll inte måttet, andra blev tråkiga och i flera av dem kom jag aldrig karaktären tillräckligt nära.

Det tar så klart emot att slänga idéer, även om jag nog för det mesta tänkt att de här kommer det aldrig bli färdiga böcker av.

Men, för det finns alltid ett men, idag trillade helt plötsligt en stor historia ner. Det var inte heller stopp där, istället nästlade sig den här historien in i en tidigare. En som ligger i högen med halvfärdiga manus.

Det har inte hänt tidigare, men nu tror jag minsann att det kan komma en berättelse där en man i en skyttegrav har ett förhållande (nej inte på det vanliga, uttjatade sättet man möter kvinna …) med en dödligt trött 40-årig kvinna.

De där två idéerna gifte sig med varandra.

Två historier ska snart bli en.

En stor berättelse.

Förhoppningsvis.

Men först ska berättelsen om Therese bli färdig.

Därför låter jag mannen i skyttegraven sitta där och vänta. Jag vet ju redan hur det kommer gå för honom. Och för henne.

Men ni, ja ni får hålla ut ett par år till!

road-163518_1280

Hur får karaktärerna kött på benen?

Detta fick jag en fråga om av Peter Bressler igår efter sändning i P4 Kalmar.

”Hur får karaktärerna kött på benen?”

Vad säger man då som författare? Jo …

”De kommer fram inuti huvudet och låter jag dem bara vara där en stund så brukar de karaktärer som verkligen har en historia att berätta, träda fram tydligare. Sen är det bara att skriva.”

Följdfrågan blev så klart:

”Är det magi då menar du?”

Jag svarade att nej det menar jag inte, mer att om man får en idé om en karaktär som vill ha sin historia berättade behöver man inte tänka på att få kött på benen, det är egentligen bara att skriva ner historien när den väl finns där.

Jag tror inte att reportern riktigt förstod vad jag menade och jag kände att jag nog spätt på fördomar om flummiga författare …

 

När jag gick hem sedan funderade jag på det där med karaktärer; hur kommer de egentligen fram?

Jag vet så klart inte hur det är för er andra, men mina finns plötsligt i huvudet. Först som en bild, stilla, låsta i ett rum i tiden, t.ex. inuti en stuga. Efter ett tag börjar de röra sig inuti rummet, därefter mellan rum. Therese på Bå Jungfrun fanns till exempel först i stugans sovrum. Sedan började hon röra sig mellan sovrummet och vardagsrummet. Därefter tog hon sig ut på ängen och ner till stranden.

Och där någonstans, när hon rörde sig över ett större område tog berättelsen fart.

Däremot började jag skriva redan när hon stod still inne i stugan. Då är det ett kämpande med ord, sådant som sedan får redigeras. Hårt och mycket.

 

Resterna av stugan som Therese en gång bodde i.
Stugan som Therese en gång stod i.

 

Det är samma sak nu när jag skriver bok nummer två i serien om Therese. Miljön är i denna 1600-tal. Jag såg Therese i en stuga med jorstampat golv långt ute i skogen. Hon såg ut genom den öppna dörren och mötte vattnet med blicken. Men hon rörde sig inte från den murade spisen. Hon stod stilla där. Passiv.

Efter några veckor som hon fick vara i huvudet började hon röra sig mellan spisen och stugans andra väggar. Sedan började hon att gå ut och använda närmiljön.

IMG_3795

Det är då det magiska inträffar och berättelsen lyfter. Det som tidigare bara var ord som jag fått kämpa för att skriva, svävar nu iväg och tar berättelsen åt helt andra håll än som först var tänkt (nej, jag håller mig inte slaviskt till synopsis men mer om det en annan gång). Det om något är magi. Eller i varje fall rent magiskt.

Då är vi tillbaka till frågan om hur karaktärerna får kött på benen.

Det är helt klart en magisk känsla när karaktären lämnar det lilla rummet och beger sig ut i landskapet. Men magi?

Ja kanske, magin i den skapande kraften!

 

Vill ni höra på ett fantastiskt inspirerande TED-Talk om den kreativa magin så lyssna på Elizabeth Gilbert: Your Elusive Creative Genius 

Strålande recension från Bibliotekstjänst!

skugganNu ska jag korka upp champagnen vill jag lova! Fick strålande recension av BTJ idag!

Tyvärr får man inte citera allt, men ett kort utdrag lyder:
”Temat i boken I skuggan av Blå Jungfrun är äventyr och mysterium med budskap till nutiden från de som levt under tidigare sekler (…) Boken är mycket spännande och mysteriets upplösning är inte självklar, men klarnar sakta.
Författarens berättarförmåga flyter fint och språket är målande.” (Publiceras i BTJ-häftet nr 10, 2015. Lektör Agneta Willans)

Boken finns hos Idus Förlag i början av april.

 

Som jag älskar denna ö!

ön när vi åker hem

Forskning, stipendium och skönlitteratur

I dag kom två positiva besked:

Jag har kommit med i den ENORMT stora konferensen MESO 2015 i Belgrad som handlar om, just det, Mesolitikum, och jag har fått stipendium för att åka dit.

Jag ska hålla två presentationer om min forskning; den första som handlar om att anledningen till att vi inte sett särskilt mycket åt det östra materialet från stenåldern beror på den politiska bilden under 1900-talet snarare än avsaknad av material. Hyfsat kontroversiellt, jäkligt stora namn i sessionen så där kommer nerverna vara på spänn!

Sedan ska vi också presentera Blå Jungfrun-projektet. Den lilla ön utanför Oskarshamns och Ölands kust som nu blir internationell kändis (och ungdomsbok).

Dessutom ska jag äntligen få se Danube Gorge och Lepenski Vir!

Vet ni inte vad det är?

f9ff73_1d2d6732fa543d267d465cc89d245536.jpg_srb_p_867_650_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srb

 

Googla! Fantastiska platser!

 

lepenskivirart2sm

 

Att skifta perspektiv

Ibland kan det vara nyttigt att skifta perspektiv. Jag håller som bäst på med uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun.

skuggan

Denna utspelar sig i ett fantastiskt kulturlandskap i östra Småland. Jag var bestämd på den punkt att jag skulle byta perspektiv från det jag använder i den första boken.

Sålunda skulle Nutids-Therese skrivas i tredje person begränsat perspektiv och 1600-talsTherese i jagform.

IMG_5238

Det gick trögt kan jag säga. NutidsTherese ville hela tiden refereras till som ”jag” och 1600-talsTherese ville minsann inte alls att man sa jag om henne.

Men skam den som ger sig! Jag fortsatte genom de fem första kapitlen att skriva jag och hon där jag tyckte.

Det blev många ändringar, för så fort jag inte tänkte berättade NutidsTherese i jag form.

 

Berättandet gick också rätt trögt. Händelserna kom, historien fanns där, men flowet infann sig inte. Det gick rätt trögt, och lite långsamt. Om man som jag har en regel att man inte får lämna datorn förrän 2000 ord är skrivna/dag så blev det ganska långa dagar!

Men, idag kapitulerade jag. En av vändningsscenerna i boken, skrevs med NutidsTherese i jag-form. Och som hon babblade! Flowet infann sig, trögheten släppte, språket lyfte och berättelsens kärna kom fram igen. Det blev precis så lustfyllt som det ska vara att författa.

 

Vill ni lära sig mer om olika former av berättartekniker och perspektiv kan jag varmt rekommendera er att gå en kurs för Ann Ljungberg. Hon har hjälpt många debutanter att ta sig genom förlagens nålsöga.