Vila och nya idéer

Ibland undrar jag verkligen vilken del av hjärnan idéerna kommer ifrån. Jag har precis avslutat en intensiv redigeringsrunda av en arkeologideckare för barn, tillsammans med Ulrika Söderström, och tänkte att idag ska jag vila.

På måndag är det dags att skriva sista delen till uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun. Men i helgen ska jag vila.

Poff!

Där damp en idé, ganska skruvad, rätt rolig, och mycket tydlig ner i huvudet. Den känns i hela kroppen.

Det är något om ett oformligt navelludd, en viadukt och om att se saker från ett nedanifrånperspektiv.

Det lär blir skruvat.

Men det pirrar över armbågarna.

Då är det värt att arbeta på!

Så var det med den vilan!

typewriter-584696_1280

Saker jag blir glad av

1. Att finna att Adlibris tipsar om I skuggan av Blå Jungfrun i sitt reklamutskick om sommarens Mysrysläsning.

2. Att snart ha redigerat färdigt Ulrika Söderströms och min barnbok, som går under arbetsnamnet Arkeologideckaren.

3. Att få möjlighet att samarbeta med den fantastiska illustratören Emmalill Frank, som så på pricken lyckas fånga karaktärerna och figurerna till min andra barnbok om Osynliga Faror som kommer på Idus förlag till hösten.

11427186_10207332224768095_2888533549397270658_n
Copyright Emmalill Frank

 

 

Så, trevlig fortsättning på dagen!

 

Om man inte ger upp så ljusnar det – gästblogginlägg av författare Eva Ludvigsen

Eva nr2 litet format-Foto Nadja Hallström

Jag är den ständiga optimisten. Ibland brukar jag likna mig själv vid den där plastleksaken som brukar se ut som en stor clown med en tyngd i botten. En sådan där som barn brukar slå på, skratta högt åt när clownen drar med huvudet rätt ner i baken. För att sekunden senare resa sig upp igen. Fortfarande med det stora leendet fastklistrat i ansiktet.
En sådan är jag. Det är inte alltid det är speciellt behändigt att ha det så men jag ska erkänna att det har sina stunder. När man behöver att framtidstron är ljus och orubbad, oavsett vad som sker runt omkring sig. Det flaskar sig alltid, sade min danska farmor jämt och menade att bra saker kommer till en om man bara härdar ut och då gärna med bravur och storskalighet.
När jag väntade mitt tredje barn låg jag mest på soffan och såg mina två bråkstakar till ungar röja runt i vardagsrummet. Jag kunde just inget annat. Vare sig av ork, lust eller vilja. Jag låg där och såg hur barnet i magen roterade, en lovande fotbollsspelare, och kände hur livet passerade utanför fönstret. Helt utan min medverkan. Jag som var van att resa runt i världen, hänga på mingel och utmana mitt intellekt. Först när min man, Mr Underbar, påtalade att så här kunde det inte fortgå. Så här kunde vi inte ha det. Det måste väl ändå finnas något du kan utmana dig med på hemmaplan?
Det enda jag kunde komma på var en skrivarkurs på distans. Där jag kunde sitta i min allt mer tighta pyjamas i soffhörnet och skriva mina alster utan att se de andra deltagarnas reaktioner. Utan att höra deras kommentarer och försök till respons. Så tänkte jag då.

Nu, ganska precis fyra år efter den tanken, tänker jag helt annorlunda. Jag beundrar Mr Underbar för att han klev in och skakade om mig. Gjorde mig medveten om att livet höll på att passera, och att jag hade valet att ändra på takten. Få mig mer glad och full av lust igen. För när jag skrev på den första uppgiften hände något inom mig. Som om något legat på lur i massor av år och bara ville ut. Som om jag hade en kraft av fantasi som vibrerade och skakade om mig. Faktiskt, lite så var det. Redan vid den första uppgiften visste jag att detta var något jag var ämnat för. Något jag var bra på, något att satsa på.
Så jag och mitt clownansikte skrev ihop en roman. Deadline var satt till när det var dags att köra in till förlossningen. Alltså, ungefär två månader. Jag skrev som i feber om svenska tjejen Lova (https://evaludvigsen.wordpress.com/lova/)som av oförklarlig anledning hoppar av en buss mitt ute i Australiens ödemark. Utan att kunna något om djur eller bondgård pratar hon in sig på ett jobb på en fårfarm, helt enkelt för att det känns som om människorna på gården passar henne. Chris, traktens veterinär, faller omedelbart för den tystlåtna svenskan men erbjuder vänskap i första hand. Tills allt ändrar sig och Lova ser vad hon har framför sig. Typ så.
Det tog cirka ett år av research på själva bokbranschen, skapande av blogg, medverkan på mingel och annat innan min debutroman Lova kom ut på Frank förlag maj 2013. Förlaget hade ett tag letat efter andra manus än svenska deckare. Efter stormen av Fifty Shades och allt vad det nu hette såg de en öppning för mer kärlek och romantik än ond bråd död. Precis min uppfattning av Lova. Vi skrev kontrakt och allt var frid och fröjd. Den inbundna boken kom lagom till releasefesten och pocketen ett halvår senare. För att sälja slut på bara tre veckor.
Det var då allt började. Slutet kan man säga. Förlaget vägrade trycka upp fler böcker om jag inte gav henne pengar. Det hade jag ju inte lust med. Det var inte avtalet vi hade skapat från början.
Så vi rev kontrakt på Lova samt bok nummer två, Här och nu (https://debutantbloggen.wordpress.com/2013/12/23/urdrucken-champagne-ar-battre-an-ingen-alls/). Jag gick därifrån gråtande och stammande. Inte ens ett år hade gått från releasefesten och där stod jag.

Utkastad, utfrusen och bortglömd.

Bortgjord till och med.

Så jag gjorde det enda rätta. Berättade allt för mina kära författarkollegor en oförglömlig kväll då motgångarna försökte bräcka varandra och sedan lade jag mig på soffan för att deppa ihop. Ge upp helt enkelt. Det hade varit roligt men det var det inte längre. Det var pinsamt, förnedrande och jobbigt. Det måste helt enkelt finnas annat jag passar till. Möbeltapetsering? Tyskakurs? Keramik? Något sådant. Eller bara vara med mina barn. Så där med lego över hela huset och spela spel tills ungarna dör stora tristessdöden. Och jag med för den delen.
Då hörde sig två förlag av sig. ”Skicka till oss, du passar in i vår profil.” Jag minns att jag sneglade över datorskärmen. Var det en dold kamera här någonstans? Någon som ville driva med mig. Mina författarkollegor låg på. ”Lägg av nu, sluta deppa och tyck synd om dig själv. Ta tag i det här nu.” Och så den värsta av allt. ”Jag utmanar dig att sända manuset till fem förlag innan dagens slut.”
Jag är så jäkla lättlurad. Så jag gjorde det. På direkten. Det var det där med den evigt optimistiska clownen som skuttade upp igen, typ.

 

Och vips, så hade jag napp på Idus förlag för min Här och nu (https://evaludvigsen.wordpress.com/har-och-nu/). Min bok nummer två som fått så otroligt fina recensioner. Som får folk att gråta, att tänka nya banor i livet.
Men Lova satt där och tittade in. Slutsåld men ville mer med sitt liv. Jag lovade henne att bara hon väntade ett tag så kanske det skulle lösa sig. Jag skulle bara skriva ett par böcker till. Skulle bara ordna med lite pengar och sedan ge ut henne på egen hand. För jag hade ju skrivit uppföljaren, boken som tar dig fem år fram i tiden. När allt är förändrat, förädlat och kanske till och med försämrat. Snart, Lova. Snart. Det kommer att ordna sig. Jag har clownansiktet på, vet du.
Men tiden gick. Jag gav ut fler böcker. Barnböcker. Universitetsroman. Lova väntade och väntade.
Då kom ett mail. Från Anna på Harper Collins. ”Vi har sett att du inte har ett kontrakt för Lova. Får vi läsa?
OM de fick. KLART de fick!

Sedan väntade jag och Lova tillsammans. Nagelbitande på sidolinjen i väntan på att mailen skulle återkomma. Tänk om… Tänk utifall… Nej, jag vågade inte tänka. Såg framför mig ett nej. Det är enklare så. Lovade att jag skulle ge ut Lova så snart som möjligt. Trycka upp henne som pocket och redigera klart tvåan på samma gång. Jag skulle bara… Skriva en magisteruppsats först. Skriva uppföljaren till Sonfjällsdeckaren (https://evaludvigsen.wordpress.com/sonfjallsdeckarna/). Redigera universitetstromanen med det långa namnet (https://evaludvigsen.wordpress.com/var-det-inte-varre-an-sa-har/). Leva lite. Hänga med mina barn. Spela fotboll och förfäras över min kondition. Lite sådant.
När jag var på konferens kom mailet. ”Vi vill väldigt gärna ge ut din Lova.
Jag skrek rakt ut. Sträckte händerna i luften som om jag gjorde mål i VM 1994 och for ut i utställarhallen. Det var nästan jag for ner på knä och gled runt tills jag kom på vem jag är. Jag är inte en sådan som beter mig. Verkligen inte. Men då hade kollegan redan filmat hela spektaklet så jag får stå vid mitt ord. Det var en engångshändelse.
Men kul var det.
Tills jag läste hela mailet. ”Och vi vill gärna ge ut i Sverige, Finland och Norge. Förhoppningsvis även i Danmark. Hur låter det?
Så jag ut på golvet igen, upp med händerna, hojta, vifta, falla ner på knä. Det går liksom inte att göra något annat.
Min Lova, uträknad och borträknad, är tillbaka big time! Clownen studsade upp och tog sig en segerdans. Hon ska inte bara ut i Sverige, hänga i matvaruhandeln och träffa på bokklubbar. Hon ska översättas och sändas iväg. Vad heter Lova på finska? Hur låter en arg Lova på norska? Kan man möjligen bli arg på Chris då? Förstår de varandra?
Jag har signerat avtalet i tre exemplar till Harper Collins och ser fram emot samarbetet. Någon gång i början av 2016 har de översatt klart samt hittat på en ny framsida. Det tackar vi för. Och ser så otroligt mycket fram emot. Kanske även en ny titel för att separera oss från Frank förlag och vad allt det har betytt. Oj, vad det här ska bli kul!
Det jag egentligen vill säga, förutom allt skryt, är GE ALDRIG UPP! Räkna inte ut dig själv och dina manus i första taget. Berätta att du finns och är någon att räkna med, både hemma och ute i sociala sammanhang. Hade jag inte vågat säga att Lova blev utan kontrakt så hade jag inte fått stöttning och uppbackning och därefter tagit mig i kragen. Motgångar råkar vi alla ut för men det är hur man tar sig ur dem som räknas. Det aktiva valet och energin framåt. Lite så.
Ge aldrig upp! Aldrig gi opp! Aldrig opgive! Koskaan anna periksi!

Om att få en fantastisk recension

Det här är utan tvekan den bästa bok jag har läst i år.” skriver Lisa Rodebrand på Bookiecookiez.

Tänk så mycket det betyder, det där att människor faktiskt läser och gillar ens böcker. 

Jag har fått övervägande bra recensioner för min bok I skuggan av Blå Jungfrun, men förra veckan fick jag en recension där recensenten mer letat fel än låtit sig uppslukas av historien. Det var, om inte en dålig recension, så heller ingen bra.  Hur det kändes skrev jag om här.

Livet blev något svart. Mer svart än vad jag räknat med faktiskt (note to self – se till att ha mer skinn på näsan till nästa bok).

Men för ett par dagar sedan kom en fantastisk recension från Bookiecookiez. Lisa Rodebrand skriver bland annat:

Redan vid första meningen suger den här boken tag i mig. Underbara, målande miljöbeskrivningar tecknar en vacker, suggestiv och bitvis otäck bild av Blå Jungfrun, granitklippan som vilar mitt i Kalmar sund, mytomspunnen och vacker (…)

Det här är utan tvekan den bästa bok jag har läst i år.

Lisa Rodebrand – Bookiecookiez

Tack för de fantastiska orden!

 

I skuggan av Blå Jungfrun kan ni köpa hos:

Idus Förlag

Adlibris

Bokus 

978-91-7577-168-7_framsidan

Nu kan ni boka mig genom Författarcentrum Syd

Det är lite stort och väldigt spännande. Ni kan boka mig för föreläsningar och framträdande genom Författarcentrum Syd.

Jag talar om det mesta, men gärna om hur man kan väva samman arkeologi och övernaturligt, eller hur en spökhistoria kan öka intresset för arkeologi och historia.

Eller varför inte boka in berättelseövningar ute i kulturlandskapet? Där utgår vi ifrån några lämningar som finns i era hemtrakter och gör berättelser kring dessa.

Eller varför inte boka in mig för att prata om det där att man aldrig någonsin ska ge upp sin dröm.

Mig finner ni på:

http://forfattarcentrum.se/forfattarformedling/forfattare/3391/Anna_Karin_Andersson

DSC_0668

Att få en dålig recension – eller varför jag aldrig skulle kunna recensera böcker

Man vet att den kommer, den där dagen när ens bok får en dålig recension. När recensenten inte alls tycker att man gjort ett bra arbete, när recensenten koncentrerar sig mer på att finna fel, än på att dras med i historien.

Man vet att den kommer och att man bör ha en strategi för hur man ska förhålla sig till det.

Ändå, går det inte riktigt att värja sig för känslan. Ni vet den där känslan när man sitter framför datorn, det plingar in i inkorgen och något i stil med ”ny recension” syns på skärmen. Man öppnar dokumentet och iskylan sprider sig, blixtsnabbt i kroppen.

Jag vet, jag förstår att kritik är bra, att man ska ta åt sig och göra bättre till nästa gång. Jag vet också att all publicitet är bra publicitet osv. Nej, jag blir inte gråtfärdig, även om så klart egot får sig en törn. Eller i det här fallet en rejäl känga.

Jag blir lite besviken, lite arg och lite uppgiven.

Men, jag blir ännu mer säkrare på vad jag INTE vill göra, och det är att recensera böcker!

Jag får ofta frågan om jag vill läsa en bok och säga något om den. Det gör jag gärna. Men, jag vill inte recensera böcker på det där sättet som riktiga bokrecenster gör. Jag vill hitta styrkorna i böckerna, men jag vill inte påtala svagheterna. Inte officiellt.

Jag kan gärna vara den som påtalar för någon att ”detta kunde du jobbat mer med, detta saknas osv” men då gör jag gärna det i ett samtal.

Efter många år inom det akademiska har jag levt nära kritiken varje dag. Jag har varit handledare och examinator för många uppsatser, kritiserat och berömt. Men vet ni, jag vill verkligen inte längre vara den som ger negativ kritik.

Jag vill lyfta den som skrivit en bok. Jag vill berömma den för historien. För uppfinningsrikedomen. För språket. För att personen slutförde projektet.

Så nej, jag ska inte recensera böcker!

Men det finns det andra som gör.

För att läsa några verkligt fina recensioner om boken, så hittar ni dem hos Dast Magazine, hos BTJ, hos Kim M Kimselius och på Bookiecookiez.

Och till er som vill läsa boken, så kan jag glädja er med att den andra upplagan av I skuggan av Blå Jungfrun nu finns hos förlaget (med korrfelen korrigerade:))!

Trevlig tisdag!

978-91-7577-168-7_framsidan

Miljöskildringar – ge verkligheten en tvist

När jag skrev min första längre bok, I skuggan av Blå Jungfrun, valde jag att bygga den kring platser och miljöer som jag kände till. Eller mer än kände till, jag kunde platserna utan och innan.

Boken utspelar sig på ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. Våren innan jag skrev boken hade jag och tre kollegor varit ute på ön och gjort arkeologiska undersökningar där. Vi fann helt fantastisk arkeologi! Det var verkligen hardcore-Indiana-Jones-arkeologi. 

DSC_0067

Detta gjorde att jag inte bara kände till platsernas historia. Jag hade också en känslomässig relation till ön och omgivningarna.

Jag visste därför hur det kändes att ligga i den lilla vaktstugan under natten när vinden viner runt knuten, hur sanden kändes under klippöverhänget, jag visste hur det luktade i stugan, hur grässtråna från ängen framför stugan kändes mot benen, jag visste hur lätt det är att snubbla på rötter på väg upp till platån där grottorna ligger och jag visste hur hala klipporna är när man gör den sista vandringen mot toppen.

DSC_0016

Den där känslomässiga relationen till miljön och och området där boken utspelar sig, gjorde att miljöskildringarna var enkla och roliga att skriva. De kändes i kroppen (och just miljöskildringarna blev verkligt fint omnämnda i recensioner t.ex. i Dast Magazine och hos Kim M Kimselius).

Jag kan när som helst plocka fram känslan av att gå upp mot grottan Jungfrukammaren, att sitta uppe på toppen, att stå vid strandlinjen och se gotlandsfärjan passera förbi. Därefter kan jag tänka mig in i karaktären och ställa den på platsen, men med min känsla, min upplevelse, av miljön kvar i bröstet.

I uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun, gör jag nu på ungefär samma sätt. Jag utgår ifrån några platser som verkligen känns i kroppen. Platser som har sökt sig under min hud. Platser som jag när som helst kan återskapa känslan av att vara på.

IMG_5230

För min del är det enklast att hitta den känslan vid platser som bär på en lång historia, eller där arkeologiska lämningar vittnar om något som hänt där tidigare.

Om jag skulle försöka mig på att lista upp mina tankar för att skildra miljö, skulle det se ut ungefär så här:

1. Låt handlingen utspela sig på en plats som du inte bara känner, utan har en känslomässig relation till. Platsen ska kunna kännas i kroppen när du tänker på den.

2. Framkalla känslan av att vara på just den platsen. Försätt dig i det sinnestillstånd som karaktären i en specifik scen är och placera, tänk, dig ut till platsen.

3. Använd alla sinnen för att återuppleva platsen. Inte bara hur den ser ut, utan hur doftade det egentligen utanför stugan? Hur låter det när vinden viner genom tallarnas grenar? Hur ser havet ut när du står på de rödaktiga klipporna och solen lyser på vattnet (NEJ, solen glittrar inte i vattnet!) osv. Väv samman alla sinnen för att minnas vad din kropp och själ kommer ihåg av platsen.

4. Undvik långa miljöskildringar. Låt istället karaktärerna snubbla över rötter, halka på klipporna, svettas på vägen upp mot toppen, vinka åt gotlandsfärjan, skrapa ryggen mot stenen i grottans låga ingång och tjura för att stugan aldrig blir varm även om man eldar i kaminen osv. Låt karaktärerna helt enkelt uppleva/leva i miljön.

5. Tvista till det! Jag utgår t.ex. från arkeologiska platser som jag själv varit med och undersökt. Med andra ord; vetenskap är ledordet. Men, i boken spökar det istället på flera av de här platserna. Använd alltså platser rent konkret, men ge dem en tvist eller en helt annan innebörd.

 

Om man skriver om svunnen tid eller platser som man rent fysiskt inte kan uppleva, tänker jag att man egentligen gör på samma sätt. Men behöver bara vara lite bättre på att skapa sin egen värld så att man fortfarande kan placera sig själv i världen och på riktigt uppleva den!

IMG_3742

Författardrömmarna – Gästblogginlägg av Anna Helgesson

5

Jag heter Anna Helgesson och sitter som på nålar. I dagarna kommer min andra bok Glashjärtat – vänner eller fiender (www.idusforlag.se/glashjartat) att landa från tryckeriet och jag ska få hålla, lukta, känna och se min bok IRL. En fantastisk känsla som inte går att föreställa sig egentligen.

Just nu skriver jag för åldersgruppen 8-12 år. Men när det gäller författardrömmar tror jag att det kvittar. Där är vi alla lika.

Hur kom det sig att jag blev författare då? Många har frågat mig om jag alltid drömt om att bli författare. Och det måste jag ärligt svara nej på. Mina författardrömmar väcktes efter att min första bok Resan till sommaren (www.idusforlag.se/resan_till_sommaren) kommit ut. Att över huvud taget skriva ett manus som blir antaget praktiskt taget direkt är varken vanligt eller särskilt eftersträvansvärt. Om inte din första bok säljer som smör och du verkligen kan satsa på ditt skrivande sen. Eller nåt. Nej för mig blev det en märklig sits. Jag hade skrivit en bok, det hade gått ganska lätt och jag hade ett bokkontrakt. Tjoho! Världen låg framför mina fötter. Vad som helst kunde hända. Boken kanske skulle bli en fantastisk snackis och sälja slut direkt och … Nej, verkligheten blev annorlunda, men med det menar jag inte att det har blivit dåligt.

Resan till sommaren har sålt ganska bra för att vara från en helt okänd debutant utan några speciella kanaler. Jag fick ett väldigt fint utlåtande (https://annasskrivarblogg.wordpress.com/2013/08/07/maste-bara-beratta/) från BTJ (bibliotekstjänst) som styr en hel del av bibliotekens inköp, har jag förstått, och det gjorde att böckerna har hittat in på många bibliotek. Det är jag jätteglad för.

Men författardrömmarna då? Jo, under mitt debutantår lärde jag mig massor om bokbranschen. Jag började blogga och läste många kloka, tänkvärda och lärorika inlägg om livet som författare. Där väcktes en längtan, det tändes en eld inuti mig som inte ville slockna. Allt jag läste och var med om gav nytt bränsle till elden och där någonstans väcktes Författaren till liv inuti mig. Jag började skriva som en tok. I min hårddisk finns manus för både barn, ungdom och vuxen och stora frågor väcktes samtidigt; vem är jag, vem ska jag bli, vem vill jag bli? Det var som en feber som rasade i min kropp.
Okej, det var inte så att jag bestämde mig för att bli antagen och så blev det så. Nej, mitt första bokkontrakt fick jag med det förbehållet att jag själv fick betala tryckkostnaden. För övrigt hade jag allt stöd och allt annat som hör ett förlag till, så ingen print-on-demand eller egenutgivning inte. Men jag hade satsat egna pengar.

Förlaget ger inte ut vad som helst för det. Nej, manuset ska passera nålsögat trots det, och erbjudandet om utgivning sker endast då förläggaren tror på manuset. Punkt. Att jag trycker extra på detta handlar nog om lite dåligt självförtroende. Om jag inte har ett ”vanligt” bokkontrakt så gills det inte riktigt. Jag vet att det inte stämmer. Men ändå.

Glashjärtat hade fått klartecken för utgivning redan under sommaren 2014, men jag hade stolt tackat nej till erbjudandet om utgivning på det sättet. Jag skulle minsann inte betala för mig en gång till. Då fick det hellre vara.
Jag skickade in olika manus till massor av förlag och blev refuserad gång på gång. Det verkade inte vilja gå min väg. Författarbanan kanske inte var min grej, trots allt. Tvivel och grusade förhoppningar tog över efter febern. Jag kanske skulle skita i allt det här! Nu hade jag ju gett ut en bok, det var kanske inte meningen att jag skulle skriva något mer. Jag hade peakat helt enkelt. That´s life! Att det kunde handla om att mina manus inte var tillräckligt bra, att de hade mått bra av att bli lästa av en lektör och vässats lite mer, det hade jag inte kunskap om då. Jag hade ju inte behövt det första gången.

Allt vände i oktober förra året. Jag blev med i en grupp som skapade en julkalender på facebook (https://annasskrivarblogg.wordpress.com/2014/12/01/idag-borjar-julkalendern/) tillsammans. Det gick faktiskt så långt att jag skrev majoriteten av de 24 avsnitten. Häpp! Skrivlusten var åter tänd. Författardrömmarna fick kraft på nytt.

Vad sjutton! Jag ska baske mig ge ut en bok till. Vem vet vad som händer i framtiden? Om jag inte satsar så händer det inget, det visste jag i alla fall.

En morgon vaknade jag och kände mig febrig. Jag ville detta så oerhört starkt att jag absolut var villig att satsa av eget medel ännu en gång. Allt annat var ju faktiskt som vilket bokkontrakt som helst. Jag hade ju fått tillbaka vartenda satsat öre förra gången, vem säger att det inte skulle gå lika bra den här gången?

Vissheten var skön i kroppen. Jag mailade förlaget och frågade om erbjudandet stod kvar. Det gjorde det, tack och lov. Författardrömmarna fick leva vidare och jag är så glad att jag tog steget en gång till.

Nu har jag skrivit manus för både barn och vuxna och min tro på mig själv är bättre än någonsin. Jag kan, jag vill, jag vågar. Det är mitt måtto. Jag känner glöden och jag lovar dig, den har inte falnat ett dugg. Om det kommer att leda till fler böcker har jag förstås ingen aning om. Men om du tror att jag hoppas så har du rätt.

Författardrömmarna lever!

Om du vill följa Annas väg mot fler utgivningar så finns hon på sociala medier:
Blogg: www.annasskrivarblogg.wordpress.com
Facebook: Anna Helgesson Författaren
Instagram: _annahelgesson_
Twitter: @nnahelgesson

 

3

Vad jag gjorde rätt … tror jag

Ja det gäller alltså detta med att bli utgiven. Att få sitt manus antaget av ett förlag.

Det har varit en lång resa, men framförallt har det varit en rolig och lärorik sådan. 

Jag vet att det i dag finns många olika möjligheter att ge ut en bok. Men jag ville bli antagen av ett förlag. Inte ge ut själv. 

Det finns säkert de som sätter sig ner och tänker att ”nu ska jag skriva en bok.” Därefter klurar man ut ett bra ämne, helst ett som tilltalar många, och sedan skriver man boken. Det är nog smart att göra så och jag ger verkligen all heder till dem som klarar av att arbeta på det sättet.

Jag tillhör tyvärr inte den skaran.

Jag skriver, för att idéer kommer till mig och vägrar lämna mig. Herregud, de smyger sig till och med in i mina drömmar om natten.

Jag skriver för att jag måste, måste, måste, berätta just den där historien.

Jag skriver för att det är någonting hos just den karaktären som sökt upp mig, som gör att det känns som om mitt bröst ska sprängas (ursäkta klyschan) om jag inte skriver hens historia.

Jag skriver för att jag älskar det.

Jag har en låda, nej en flyttkartong, med texter bredvid mitt skrivbord. Texter, som aldrig fick bli böcker.

IMG_1051
bildbevis på karongen

Men bara för att de inte blev antagna av ett förlag, innebär inte att de inte var värda något! Vissa av texterna är någorlunda bra, vissa kanske skulle kunna arbetas om och en dag bli en bok, vissa av texterna håller inte alls.

Vissa är direkt pinsamma.

Men, vad de har gemensamt är att de alla kändes inombords, innan de blev ord på ett papper. De har alla ett syfte, en mening. De var mer än övning. Just de orden, just då, var de mest viktiga. De som ville skrivas.

Jag skrev innan jag blev antagen. Jag skrev före, under och efter att alla refuseringar trillade in (och nu pratar vi många refuseringar!).

Jag skriver fortfarande.

Så, det jag gjorde rätt, för att äntligen få det där efterlängtade kontraktet från ett förlag, var att jag skrev för att jag inte visste, och fortfarande inte vet hur man lever annars. Som någon sagt före mig, jag skriver för att jag är en skrivande människa (jag tror det var Bodil Malmsten som sa det men jag kan ha fel!).

Förresten, för mig känns en bra historia inte i magen. En bra historia lägger sig någonstans runt överarmarna, som ett pirr på insidan av överarmen, just över armbågen. Känslan sprider sig likt en stelhet till nacken och söker sig ner genom halsen och ner mot mellangärdet.

Det är fullkomligt sant.

Jag tror, på fullt allvar, att jag antingen skulle vara sinnessjuk eller fysiskt sjuk, om jag inte fick skriva historierna.

Så, vad jag ville säga med detta är att ibland framstår det som att man vill ha det där ja:et från ett förlag för att kunna fortsätta skriva. Det är klart att det är viktigt att bli utgiven, och absolut, jag erkänner, att för mig är det mitt mål att kunna leva på att skriva.

Men, även om jag hade fortsatt att få nej från förlag så hade jag ändå skrivit! Det är för att jag, med i princip varje cell i kroppen, vet att det är detta jag gör. Jag skriver.

Oavsett om jag har ett kontrakt eller inte!

 

I år har inte färre än fem kontrakt ramlat in än så länge, så jag antar att jag gjorde något rätt:

Jag skrev och skrev och skrev.

Och skrev om!

 

Vill ni läsa min debutroman, I skuggan av Blå Jungfrun, finns den att köpa hos Idus förlag, hos de flesta bokhandlare, eller låna på bibliotek.

 

 

Gästblogginlägg av författarinnan Cecilia Lindecrantz

 

11390289_10153035633808883_8357442485674746549_n
Fotograf: Armand Dommer

Emetofob-Cecilia

En kall julaftonsmorgon år 1985 kom jag till världen. Det snöade ute och min mamma firade med en kall lättöl som sjukhuset serverade henne i förlossningsbädden. Som vuxen var jag lyckligt ovetande om min barndom som jag mindes som relativt bra. Jag hade min bästa vän som jag delade allt med. Varje vår då körsbärsblommorna stod i blom anordnade vi ett stort Barbie-bröllop. Vi bestämde vilka som skulle gifta sig med varandra och klädde dem i våra finaste och mest pampiga klänningar vi kunde hitta. Vi gjorde till och med örhängen av nålar. Körsbärsträdet som var beläget utanför mitt sovrumsfönster stod till förfogande för ett härligt blomsterarrangemang till våra årliga bröllop. Vi lekte upp till tonåren och det var vår stora hemlighet.
Inte förrän i vuxna år började jag ana att min emetofobi vuxit fram under händelser som skett i barndomen, händelser som jag inte ens hade en aning om. Jag hade lagt dessa händelser i säkert förvar, i ett litet fack i min hjärna som jag inte hade varit redo för att plocka fram och möta tidigare.

Boken kom till då jag under en hypnosbehandling kom i kontakt med
undermedvetna och traumatiska minnen från förr. Kräkfobin är idag en del av mig och mycket av mitt liv kretsar kring detta men har också bidragit till stora drömmar. Jag strävar efter att göra saker som jag mår bra av och hoppas att konsekvenserna inte blir för jobbiga. Jag tror inte att några drömmar är för stora.

Varje dag utsätts barn i Sverige för våld i deras hem, det som ska vara deras tryggaste plats. Jag var bara en av alla dessa barn. När de vuxna svek, formades istället ett nytt jag: Emetofob-Cecilia, med skräck för reflexmässiga utlösningar av vederstyggligt maginnehåll. Katastrofberedskap sattes in för att undvika nästan allt som kan kopplas till smitta.

Den kroniska ångesten har etsat sig fast hos mig likt ett stort ärr från mina barndomsår.

Cecilias bok heter Under hypnos och ges ut av Idus förlag.  Du hittar den här på Idus förlag

hypnos400-500x500