Skuggsyster – en riktigt spännande spökhistoria

Om Skuggsyster skriver Villa Frejas bokblogg:

”Det är en riktgt spännande och smått läskig spökhistoria som gör sig bäst att läsa dagtid. Eller kvällstid. Beroende på hur lättskrämd man är.”

De ger boken ⭐⭐⭐⭐(⭐)
Det är alltid lika trevligt att lyckas beröra (och skrämma) läsare!

 

image

 

Forntidsglimtar – jägarstenåldern

Forntidsglimtar – jägarstenåldern är den första boken i en ny arkeologisk serie där du får möta barnen från forntiden på ett sätt som du aldrig tidigare gjort.

Det här är actionfyllda, starka berättelser om liv, död, glädje och sorg. Du får följa med flickan Seren på jakt på den stora uroxen, simma med delfinen Vimmel och korsa den farligaste av forsar tillsammans med Kostel.

2

Det här är en bok som utgår från några av de största platserna från jägarstenåldern i Sverige och Danmark. En del är fiktion, en del är fakta. Gränserna suddas ut, vi vet inte exakt vad som hände för 8000 år sedan, men kanske var det så här det gick till.

Snart i en bokhandel nära dig och förhoppningsvis på många skolor, bibliotek och framförallt framför barns ögon! Än kan man bara förhandsbeställa av mig, men snart finns den även rent fysiskt. Ges ut av Beta Pedagog.

Böcker om sorg – Karin Askerin om Jag brukar vinka till en sten

Tidigt 90-tal träffade jag Karin Askerin för första gången på Ölands folkhögskola. Mitt starkaste minne av henne från den tiden, är när hon var utklädd till Snövit på en maskeradfest och verkligen strålade snövitglans. Tjugo år senare träffas vi på bokmässan i Göteborg. Karin har gett ut barnboken Jag brukar vinka till en sten, en fin bok om barn som förlorar ett syskon och jag undrar vad som hänt i Karins liv och varför hon skrev boken.

Det blev en intervju om bakgrunden till hur en av de viktiga

barnböckerna om sorg kom till.

karin_400

Karin Askerin, du är författare till boken ”Jag brukar vinka till en sten” som kom ut 2016. Boken är en bilderbok för barn som tar upp ett tungt ämne om att förlora ett syskon. Vill du berätta lite om boken och varför du ville skriva just denna?

Boken bygger på en verklig händelse som drabbade mig och min familj för några år sedan. Min man Johan och jag fick en son Arvid och min äldste son Ivar en lillebror. När Arvid föddes fick vi veta att han hade Edwards syndrom (Trisomi 18) och han dog efter fem dagar. Ivar var drygt ett år när det här hände och var inte så medveten om allt det hemska. Efter Arvids död funderade jag mycket på vilka frågor Ivar skulle ha när han blev lite större. Och hur skulle jag bemöta dem.

Vi brukade vinka till Arvids gravsten, och gör det fortfarande ibland. Vid ett tillfälle, ungefär ett halvår efter att allt hade hänt sa Johan till Ivar när vi hade besökt graven: Jag brukar vinka till en sten, vad konstigt va? Ungefär så…

Orden fastnande. Det var en bra mening. Att det skulle bli en bok var inte alldeles självklart, men jag kände att jag på något sätt ville använda orden. En natt när jag hade svårt att sova skrev jag orden Jag brukar vinka till en sten i min dator som en rubrik. En stund senare hade jag skrivit hela boken. Jag utgick från vad jag tänkte att Ivar, eller ett annat litet barn, kanske skulle fundera på kring sin lillebrors död.

vinka_400-500x500
När jag läser boken tänker jag att den verkligen är skriven utifrån ett barns perspektiv, t.ex. att barnet i boken uppmärksammar att det fanns många spännande sladdar på sjukhuset. Var det självklart att du skulle skriva boken utifrån det lilla barnets perspektiv?

Boken kom till mycket utifrån meningen ”Jag brukar vinka till en sten”. Det känns som ett litet barns ord, och därför blev det självklart att skriva utifrån det lilla barnets perspektiv.

Jag skrev boken snabbt, den bara kom och jag hade ingen plan. Men jag vävde in det jag hade funderat på att Ivar kanske skulle fråga om och fundera över när han blev lite större. I boken så besöker barnet sin lillebror på sjukhuset och intresserar sig för sladdar och lampor. Det var verkligen så när äldsta sonen Ivar besökte Arvid på sjukhuset. Han var inte gammal och att det låg en lillebror där i kuvösen förstod han nog inte. Däremot var det spännande att titta på lampor som blinkade och sladdar som fanns överallt.

I boken sitter barnet med en morfar eller farfar i hemmiljö och tittar på ambulanshelikoptern som flyger iväg med lillebror till det stora sjukhuset. Arvid fick åka ambulanshelikopter till Uppsala och det var något som Ivar aldrig fick se. Helikoptrar är ju spännande för barn och jag tänker att det är något ett litet barn kanske skulle minnas. Därför ville jag ha med det i boken. I boken så blir barnet sjukt hemma och därför berättar barnet om helikoptern. Mattias Kvick som har illustrerat boken har gjort en väldigt fin tolkning av detta tycker jag.

När det gäller barn i sorg, vad tycker du är det viktigaste i bemötandet och vad kan vuxenvärlden göra för att hjälpa ett barn?

Jag tror att det är viktigt att man pratar med barnen om deras sorg. Att man vågar fråga, och vågar prata. Ett barn kanske bara behöver få sitta i ens knä en stund och veta att det är okej att vara ledsen.

Jag tror också att barn behöver få höra att det är okej att inte vara ledsen. Att man kan vara ledsen, men ändå skratta och leka. Att man kan vara ledsen ibland och glad ibland. Det är inte alltid så lätt som vuxen att prata om något som man själv tycker är jobbigt med ett barn. Då kan en bok vara till stor hjälp tror jag. En barnbok om sorg anpassat till barnets nivå kanske kan bekräfta barnets känslor, eller hjälpa till att sätta ord på vad det känner.

En bok om sorg för barn tror jag kan leda till bra och viktiga samtal, och kanske tröst.

 

Hur hanterade ni vuxna i familjen att både se barnet/barnen som var kvar, samtidigt som ni sörjde över det barn som hade gått bort? Det måste vara svårt att inte helt falla för sorgen, utan ändå stanna kvar i vardagen.

Jag skulle vilja säga att Ivar var en stor räddning i sorgen, han var så glad och gjorde oss glada i allt det ledsna. Tack vare honom var vi tvungna att hålla oss till rutiner. Vi var och är så väldigt tacksamma för att vi hade Ivar då och nu, och att vi idag även har lillebror Ture.

Vad var roligast i arbetet med boken?

Att få hålla boken i min hand för första gången var en väldigt speciell känsla måste jag säga. Jag hade väntat så länge på att den skulle bli färdig, och jag blev väldigt glad över att boken blev så fin. Sen har det varit väldigt roligt med all positiv respons som jag har fått, många fina recensioner och fina ord från läsare.

Till sist, har du några fler böcker på gång? 

Jag har färdiga manus och ett par nästan färdiga, men inget av dem är än så länge aktuellt för något bokförlag. Mina manus består av en salig blandning av ämnen och genrer, samt för olika åldrar. Jag skulle vilja säga att flera av dem ändå har utanförskap på något sätt gemensamt.

Tyvärr har jag varit tvungen att ta en paus från skrivande sen ett halvår tillbaka. Min kropp har sagt ifrån på olika sätt, och jag behöver ta det lugnt med det mesta. Så skriva färdigt ofärdiga manus, och kontakta förlag får vänta. Men ibland när jag får en idé kan jag inte låta bli att skriva ned en rad eller två…

Jag brukar vinka till en sten är utgiven på Idus förlag 2016. Boken hittar ni bl.a. hos:

Adlibris

Bokus

Idus 

vinka_400-500x500