I gränslandet – att hitta berättelserna i landskapet

Jag älskar att befinna mig i verklighetens gränsland.

Eftersom jag har ägnat många år av mitt liv till forskning inom arkeologi, var detta med att berättelserna hela tiden letade sig utanför verkligheten ett problem för mig under lång tid. Mina tankar kretsade hela tiden kring frågor om man får skriva berättelser i verklighetens gränsland som utspelar sig på arkeologiska platser som man själv forskar om? 

Jag kan få en idé om någon karaktär eller en övergripande idé om berättelsen, men det är först när jag ger mig ut i landskapet och hittar den där perfekta platsen, den där ruinen där hon har bott eller han har levt, som berättelsen börjar leva.

978-91-7577-168-7_framsidan

Nu, när jag håller på med tredje boken i serien I skuggan av Blå Jungfrun, berättar jag 1600-talsTherese historia. Jag visste från början att hon var från ett litet samhälle norr om Kalmar, samt att hon dog på Blå Jungfrun (svårt att spöka om man lever liksom …). Så mycket mer än det visste jag dock inte.

Gäddesnäs, är en underbar plats med stensättningar från vikingatid längs en ås som sluttar ner mot en avskild bukt. Tre tomtningar ligger på rad längs vattenbrynet och skvallrar om att här gick fiskare i land under medeltiden för att söka skydd för natten (tomtningar är lite av ett hardcore-arkeologiskt begrepp som innebär små ruiner efter enkla kojor/stugor vilka restes längs stränderna och som tolkas som att fiskare och sjömän gick iland för att söka skydd för väder och vind, dateras ofta till medeltid.).

IMG_5183

Jag gick längs en lång allé som ledde fram till ån där ruinerna av en gammal kvarn från 1600-talet står. Jag vandrade längs ån, bort till flera odlingsrösen och hittade en torpruin som stod övervuxen i skogen.

PANG! sa det i huvudet. Synen ändrades.

Pojkarna nere vid ån skrattade rått. På marken bakom dem låg en lemlästad pojke, knappt mer än ett trasigt bylte, fasthållen av en två större killar. Ute i vattnet stod en man med med håret fastklistrat av svett längs pannan och tänder som lyste bruna. Han vände sig mot pojken på marken. 

– Kom och ta den då!

Han grinade och hötte med säcken över det forsande vattnet. 

Fascinerat betraktade jag skådespelet som försiggick både inuti mitt huvud och intill mig vid ån.

Hon kom över gårdsplanen. Jag såg hur hennes fingrar kramade en knytnävesstor sten. Såg hur hon drog handen bakåt och tog i med all kraft.
Hörde det klinkande ljudet när pojken med de bruna tänderna segnade ner i vattnet.  
– Släpp honom!

Hon pekade byltet som låg fastklämd under pojkarna. 

– Släpp honom, väste hon. 


Sällan har jag sett ögon som glöder på det sätt Thereses gjorde. Vad jag just hade upplevt var en liten bit av 1600-tals Therese liv. Hon, som är anledningen till alla hemsökelser i böckerna I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster. 

Det är en ynnest att kunna fånga berättelserna som ligger ute i landskapet. På det sättet kan jag lyfta fram en del historiska händelser, några arkeologiska platser och på samma gång berätta en historia från verklighetens gränsland.

I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster finner ni om ni klickar på titlarna. Ni kan också beställa dem från Adlibris och Bokus.

Läs mer om mig och mina böcker på annakarinandersson.se

 

skugganskuggsyster-3

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>