Världens bästa kombination – arkeologi och böcker

Ibland slår det mig, eller rätt ofta egentligen, att jag verkligen har världens bästa kombination av arbete. Med ett ben står jag i arkeologins värld, med ett annat i barnlitteraturens. Det ger en perfekt kombination! Inte bara för att det är så otroligt roligt att kunna använda sin kunskap i böckernas värld, utan också att kunna kombinera det vid skolbesök, biblioteksbesök och andra författarframträdande.

 

Jag tror inte att jag en enda gång, varit på ett skolbesök utan att prata ungefär hälften om arkeologi och hälften om skrivande. För min del går de ihop. Jag antar att det kanske är när man känner att man vet var man är och vill vara för någonstans.

 

Och det finns ingenstans där jag hellre är, än i arkeologins och barnböckernas fantastiska världar!

 

1981983_672603769610673_5234631064949974153_n

Bild från igår när jag guidade på underbara Blå Jungfrun.

Guidning Blå Jungfrun

Jag delar min tid mellan arkeologi, skrivande och hästar.

11855803_10207757134990585_91343898112357533_n

Just nästa vecka guidar jag på ön Blå Jungfrun och berättar om fynden och resultaten från projektet som jag och två kollegor driver sedan 2014 på ön. Det utlovas mycket stenålder och en del spännande berättelser från historisk tid. Tar er ut gör ni med Solkust (klicka på länken så kommer ni till bokningen).

Jungfrun

Foto: Daniel Lindskog

Så här råbarkade lovar vi dock att inte vara nästa vecka! Men vi kommer berätta massor om den spännande platsen där fotot är taget.

Den 20 juli åker jag med båten Solkust från Oskarshamn och berättar om arkeologin på ön, och den 25 juli åker Kenneth Alexandersson med från Byxelkrok och guidar om detsamma.

Väl mött!

 

I gränslandet – att hitta berättelserna i landskapet

Jag älskar att befinna mig i verklighetens gränsland.

Eftersom jag har ägnat många år av mitt liv till forskning inom arkeologi, var detta med att berättelserna hela tiden letade sig utanför verkligheten ett problem för mig under lång tid. Mina tankar kretsade hela tiden kring frågor om man får skriva berättelser i verklighetens gränsland som utspelar sig på arkeologiska platser som man själv forskar om? 

Jag kan få en idé om någon karaktär eller en övergripande idé om berättelsen, men det är först när jag ger mig ut i landskapet och hittar den där perfekta platsen, den där ruinen där hon har bott eller han har levt, som berättelsen börjar leva.

978-91-7577-168-7_framsidan

Nu, när jag håller på med tredje boken i serien I skuggan av Blå Jungfrun, berättar jag 1600-talsTherese historia. Jag visste från början att hon var från ett litet samhälle norr om Kalmar, samt att hon dog på Blå Jungfrun (svårt att spöka om man lever liksom …). Så mycket mer än det visste jag dock inte.

Gäddesnäs, är en underbar plats med stensättningar från vikingatid längs en ås som sluttar ner mot en avskild bukt. Tre tomtningar ligger på rad längs vattenbrynet och skvallrar om att här gick fiskare i land under medeltiden för att söka skydd för natten (tomtningar är lite av ett hardcore-arkeologiskt begrepp som innebär små ruiner efter enkla kojor/stugor vilka restes längs stränderna och som tolkas som att fiskare och sjömän gick iland för att söka skydd för väder och vind, dateras ofta till medeltid.).

IMG_5183

Jag gick längs en lång allé som ledde fram till ån där ruinerna av en gammal kvarn från 1600-talet står. Jag vandrade längs ån, bort till flera odlingsrösen och hittade en torpruin som stod övervuxen i skogen.

PANG! sa det i huvudet. Synen ändrades.

Pojkarna nere vid ån skrattade rått. På marken bakom dem låg en lemlästad pojke, knappt mer än ett trasigt bylte, fasthållen av en två större killar. Ute i vattnet stod en man med med håret fastklistrat av svett längs pannan och tänder som lyste bruna. Han vände sig mot pojken på marken. 

– Kom och ta den då!

Han grinade och hötte med säcken över det forsande vattnet. 

Fascinerat betraktade jag skådespelet som försiggick både inuti mitt huvud och intill mig vid ån.

Hon kom över gårdsplanen. Jag såg hur hennes fingrar kramade en knytnävesstor sten. Såg hur hon drog handen bakåt och tog i med all kraft.
Hörde det klinkande ljudet när pojken med de bruna tänderna segnade ner i vattnet.  
– Släpp honom!

Hon pekade byltet som låg fastklämd under pojkarna. 

– Släpp honom, väste hon. 


Sällan har jag sett ögon som glöder på det sätt Thereses gjorde. Vad jag just hade upplevt var en liten bit av 1600-tals Therese liv. Hon, som är anledningen till alla hemsökelser i böckerna I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster. 

Det är en ynnest att kunna fånga berättelserna som ligger ute i landskapet. På det sättet kan jag lyfta fram en del historiska händelser, några arkeologiska platser och på samma gång berätta en historia från verklighetens gränsland.

I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster finner ni om ni klickar på titlarna. Ni kan också beställa dem från Adlibris och Bokus.

Läs mer om mig och mina böcker på annakarinandersson.se

 

skugganskuggsyster-3

 

 

Blå Jungfrun – eller alla vill till Blåkulla en alldeles vanlig skärtorsdag

Igår var jag och mina två kollegor som driver det arkeologiska projektet om Blå Jungfrun, inbjudna till Oskarshamns kulturhus för att hålla föredrag om ön.

 

Det blev snabbt fullsatt när ett 70-tal personer besökte föreläsningen. Det är alltid lika roligt att prata om Blå Jungfrun, projektet, arkeologin och all fantastisk historia som finns kring ön. Igår var det extra roligt eftersom vi faktiskt var i Oskarshamn som Blå Jungfrun tillhör.

 

Extra roligt är det också att prata med åhörarna efteråt. Många i Oskarshamn har någon anknytning till ön och vi fick höra många anekdoter efteråt.

 

I dag finns det att läsa om föreläsningen i de båda lokaltidningarna Oskarshamntidningen och Östra Småland.

 

12476531_10209389519079167_1543783628_n

 

 

Nytt kontrakt och nya böcker på gång

Ibland går allting väldigt bra och väldigt fort. Man pitchar (inlägg om att våga pitcha kommer nästa vecka) och får ett rungande JA till svar. Livet går som på räls. Nya böcker planeras, skrivs, redigeras. Gamla böcker går till omtryck. Nya idéer landar och omsätts i praktiken. Möten bokas och arbetet är plötsligt i full gång.

1510511_10207106353161446_4141567858016873535_n

Efter alla år av refuseringsbrev från förlag är det så oändligt skönt med flera JA!

Igår hade jag och Ulrika Söderström första mötet med vår illustratör Emmalill Frank. Det ska verkligen bli spännande att arbeta tillsammans med henne. Älskar hennes bilder!

11255801_10207106353121445_2056987193444127426_n
Så här glad blir man av det första mötet inför boken.

Så, ni som har barn i låg- och mellanstadiet och som gillar arkeologi, upptäcktsfärder och en god deckarhistoria; håll ögonen öppna efter nyheter från Idus förlag i höst.

Jag gästbloggar hos Cecilia Lindecrantz

Om arkeologi (nähe!?!) och spökhistorier.

Får man verkligen använda arkeologi till att skriva spökhistorier? Vad händer med faktan då? Fast tänk om man kan använda spökhistorier för att öka intresset för arkeologi och historia. Hade inte det varit häftigt?!

 

Läs hela inlägget på Cecilias blogg:

http://finest.se/vonlindecrantz/2015/04/29/forfattarinnan-anna-karin-andersson-gastar/

1424021455-7184

Forskning, stipendium och skönlitteratur

I dag kom två positiva besked:

Jag har kommit med i den ENORMT stora konferensen MESO 2015 i Belgrad som handlar om, just det, Mesolitikum, och jag har fått stipendium för att åka dit.

Jag ska hålla två presentationer om min forskning; den första som handlar om att anledningen till att vi inte sett särskilt mycket åt det östra materialet från stenåldern beror på den politiska bilden under 1900-talet snarare än avsaknad av material. Hyfsat kontroversiellt, jäkligt stora namn i sessionen så där kommer nerverna vara på spänn!

Sedan ska vi också presentera Blå Jungfrun-projektet. Den lilla ön utanför Oskarshamns och Ölands kust som nu blir internationell kändis (och ungdomsbok).

Dessutom ska jag äntligen få se Danube Gorge och Lepenski Vir!

Vet ni inte vad det är?

f9ff73_1d2d6732fa543d267d465cc89d245536.jpg_srb_p_867_650_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srb

 

Googla! Fantastiska platser!

 

lepenskivirart2sm

 

Research när den är som roligast

Nu pågår  förberedelserna för bok nr två i serien om Therese och Daniel. Den här historien börjar som en spökhistoria på ön Blå Jungfrun (som kommer ut på Idus förlag i april). I bok nr två får läsaren följa med längre tillbaka i tiden.

För min del handlar förberedelserna till en ny berättelse, om att besöka platserna, läsa på om arkeologin och historien kring den bygd boken kommer utspela sig i, samt att vandra längs de stigar som bokens karaktärer en gång gjorde.

Som den arkeolog jag är, är det inte en slump att jag valt att skriva böcker som utspelar sig just kring arkeologi och historia. Jag fullkomligt älskar det historiska landskapet!

Det gäller att välja sina researchdagar med omsorg. En dag som denna är det helt enkelt fantastiskt att känna berättelsen växa fram samtidigt som man får besöka underbara historiska och arkeologiska platser.

 

Jag vandrar i det landskapet hon en gång gjorde och ser det hon en gång kan ha sett.

IMG_5232

 

 

Upptäcker resterna efter stället där de gömde mannen som var så sjuk (på arkeologispråk kallar vi detta tomtning, tolkas ofta som rester av medeltida enklare skydd vid vatten, som små hus eller tältliknande anordningar).

IMG_5185

 

Hittar ställena dit de var tvungna att ta sig när det verkligen blev allvar (rent arkeologiskt är detta en labyrint på ett gravfält som är daterat till Vikingatid. Labyrinten kan dock vara yngre än gravarna.)

IMG_5183

 

Och till slut hittade jag resterna efter hennes stuga i skogen.

IMG_5224

I gårdsarkivet står det att läsa ”Torp på G-näs, under Strömsrum, avhyst 1689”.

Therese far och bror bodde kvar på torpet efter hennes försvinnande. En morgon, tio år efter det att fadern dött, kom inte heller brodern tillbaka efter gäddfisket. I kyrkans anteckningar går att läsa ”Dräng Gustaf, försvunnen vid fiske”.

Därefter får stugan förfalla.

Röjningsröse i anslutning till stugan

 

Nu finns hon. På riktigt. Inte bara som en svag skugga i huvudet. Utan som en verklig person. En människa av kött och blod, av svett och tårar, av längtan och av sorg.

Nu tar det hårda arbetet vid, det där att få ner hennes liv på pränt.

Men oj så fantastiskt roligt det är att få använda arkeologin och historien till att skriva berättelser om människor som kan ha funnits på dessa ställen.

Research när den är som roligast helt enkelt!

 

Vårmorgonen den 17 april 1647, när träden speglas i vattnet nedanför G-näs, är en morgon som Therese aldrig kommer att glömma … 

IMG_5236

 

Alla projekt ska ha en början

Och min ungdomsbok, som är på väg ut på Idus förlag i vår,  började som ett arkeologiskt forskningsprojekt på den mytomspunna ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund.

 

inventering pågår

 

Jag och två kollegor, startade förra året upp ett forskningsprojekt där ön Blå Jungfrun står i fokus. Under fyra dagar under våren 2014 bodde vi på ön, inventerade och provgrävde i en av grottorna och under ett stort klippöverhäng.

Klippöverhänget

 

Syftet med projektet var i ett första steg att ta reda på mer om fornlämningsbilden på ön. Har människor varit ut till Jungfrun under alla tider? Hur har ön i så fall använts? Med tanke på öns alla grottor och speciella landskap var det inte heller uteslutet att det kunde finnas lämningar av rituell karaktär där.

Det är också en kittlande tanke att när de första människorna kom till södra ostkusten syntes Blå Jungfrun redan i horisonten. Kanske har några människor för många tusen år sedan, stått vid stranden och blickat ut över vattnet och sett en märklig ö som höjde sig långt över vattenytan. Kanske tänkte de, liksom många människor idag tänker varje sommar; dit ska vi åka. 

 

Om man som jag har en hjärna som ständigt skapar berättelser, finns det i det närmaste inget bättre ställe på jorden att vara på än en öde ö som sedan urminnes tider varit känd som ett ont ställe. Ett ställe för trolldom, häxor och ond, bråd död.

Så min hjärna kombinerade helt enkelt ett fantastiskt spännande arkeologiskt projekt med en historia om spöken, längtan, mystik och lite ung kärlek. Och under tre månader under hösten 2014 växte ”I skuggan av Blå Jungfrun” fram.

 

Vad vi fann? Ja det var långt över förväntan!

Det kan ni läsa om i rapporten som kom igår på Kalmar Läns Museum.

 

11050187_10152765926937775_7460664432023773215_o

http://www.kalmarlansmuseum.se/museet/rapporter/fornlamningar-pa-bla-jungfrun/