Böcker om sorg – Karin Askerin om Jag brukar vinka till en sten

Tidigt 90-tal träffade jag Karin Askerin för första gången på Ölands folkhögskola. Mitt starkaste minne av henne från den tiden, är när hon var utklädd till Snövit på en maskeradfest och verkligen strålade snövitglans. Tjugo år senare träffas vi på bokmässan i Göteborg. Karin har gett ut barnboken Jag brukar vinka till en sten, en fin bok om barn som förlorar ett syskon och jag undrar vad som hänt i Karins liv och varför hon skrev boken.

Det blev en intervju om bakgrunden till hur en av de viktiga

barnböckerna om sorg kom till.

karin_400

Karin Askerin, du är författare till boken ”Jag brukar vinka till en sten” som kom ut 2016. Boken är en bilderbok för barn som tar upp ett tungt ämne om att förlora ett syskon. Vill du berätta lite om boken och varför du ville skriva just denna?

Boken bygger på en verklig händelse som drabbade mig och min familj för några år sedan. Min man Johan och jag fick en son Arvid och min äldste son Ivar en lillebror. När Arvid föddes fick vi veta att han hade Edwards syndrom (Trisomi 18) och han dog efter fem dagar. Ivar var drygt ett år när det här hände och var inte så medveten om allt det hemska. Efter Arvids död funderade jag mycket på vilka frågor Ivar skulle ha när han blev lite större. Och hur skulle jag bemöta dem.

Vi brukade vinka till Arvids gravsten, och gör det fortfarande ibland. Vid ett tillfälle, ungefär ett halvår efter att allt hade hänt sa Johan till Ivar när vi hade besökt graven: Jag brukar vinka till en sten, vad konstigt va? Ungefär så…

Orden fastnande. Det var en bra mening. Att det skulle bli en bok var inte alldeles självklart, men jag kände att jag på något sätt ville använda orden. En natt när jag hade svårt att sova skrev jag orden Jag brukar vinka till en sten i min dator som en rubrik. En stund senare hade jag skrivit hela boken. Jag utgick från vad jag tänkte att Ivar, eller ett annat litet barn, kanske skulle fundera på kring sin lillebrors död.

vinka_400-500x500
När jag läser boken tänker jag att den verkligen är skriven utifrån ett barns perspektiv, t.ex. att barnet i boken uppmärksammar att det fanns många spännande sladdar på sjukhuset. Var det självklart att du skulle skriva boken utifrån det lilla barnets perspektiv?

Boken kom till mycket utifrån meningen ”Jag brukar vinka till en sten”. Det känns som ett litet barns ord, och därför blev det självklart att skriva utifrån det lilla barnets perspektiv.

Jag skrev boken snabbt, den bara kom och jag hade ingen plan. Men jag vävde in det jag hade funderat på att Ivar kanske skulle fråga om och fundera över när han blev lite större. I boken så besöker barnet sin lillebror på sjukhuset och intresserar sig för sladdar och lampor. Det var verkligen så när äldsta sonen Ivar besökte Arvid på sjukhuset. Han var inte gammal och att det låg en lillebror där i kuvösen förstod han nog inte. Däremot var det spännande att titta på lampor som blinkade och sladdar som fanns överallt.

I boken sitter barnet med en morfar eller farfar i hemmiljö och tittar på ambulanshelikoptern som flyger iväg med lillebror till det stora sjukhuset. Arvid fick åka ambulanshelikopter till Uppsala och det var något som Ivar aldrig fick se. Helikoptrar är ju spännande för barn och jag tänker att det är något ett litet barn kanske skulle minnas. Därför ville jag ha med det i boken. I boken så blir barnet sjukt hemma och därför berättar barnet om helikoptern. Mattias Kvick som har illustrerat boken har gjort en väldigt fin tolkning av detta tycker jag.

När det gäller barn i sorg, vad tycker du är det viktigaste i bemötandet och vad kan vuxenvärlden göra för att hjälpa ett barn?

Jag tror att det är viktigt att man pratar med barnen om deras sorg. Att man vågar fråga, och vågar prata. Ett barn kanske bara behöver få sitta i ens knä en stund och veta att det är okej att vara ledsen.

Jag tror också att barn behöver få höra att det är okej att inte vara ledsen. Att man kan vara ledsen, men ändå skratta och leka. Att man kan vara ledsen ibland och glad ibland. Det är inte alltid så lätt som vuxen att prata om något som man själv tycker är jobbigt med ett barn. Då kan en bok vara till stor hjälp tror jag. En barnbok om sorg anpassat till barnets nivå kanske kan bekräfta barnets känslor, eller hjälpa till att sätta ord på vad det känner.

En bok om sorg för barn tror jag kan leda till bra och viktiga samtal, och kanske tröst.

 

Hur hanterade ni vuxna i familjen att både se barnet/barnen som var kvar, samtidigt som ni sörjde över det barn som hade gått bort? Det måste vara svårt att inte helt falla för sorgen, utan ändå stanna kvar i vardagen.

Jag skulle vilja säga att Ivar var en stor räddning i sorgen, han var så glad och gjorde oss glada i allt det ledsna. Tack vare honom var vi tvungna att hålla oss till rutiner. Vi var och är så väldigt tacksamma för att vi hade Ivar då och nu, och att vi idag även har lillebror Ture.

Vad var roligast i arbetet med boken?

Att få hålla boken i min hand för första gången var en väldigt speciell känsla måste jag säga. Jag hade väntat så länge på att den skulle bli färdig, och jag blev väldigt glad över att boken blev så fin. Sen har det varit väldigt roligt med all positiv respons som jag har fått, många fina recensioner och fina ord från läsare.

Till sist, har du några fler böcker på gång? 

Jag har färdiga manus och ett par nästan färdiga, men inget av dem är än så länge aktuellt för något bokförlag. Mina manus består av en salig blandning av ämnen och genrer, samt för olika åldrar. Jag skulle vilja säga att flera av dem ändå har utanförskap på något sätt gemensamt.

Tyvärr har jag varit tvungen att ta en paus från skrivande sen ett halvår tillbaka. Min kropp har sagt ifrån på olika sätt, och jag behöver ta det lugnt med det mesta. Så skriva färdigt ofärdiga manus, och kontakta förlag får vänta. Men ibland när jag får en idé kan jag inte låta bli att skriva ned en rad eller två…

Jag brukar vinka till en sten är utgiven på Idus förlag 2016. Boken hittar ni bl.a. hos:

Adlibris

Bokus

Idus 

vinka_400-500x500



Författarbesök på Ljungby bibliotek

I lördags var jag och Emmalill Frank inbjudna till Ljungby bibliotek. Det är alltid lika roligt att träffa sina läsare och se de glada minerna på alla barn!

12924538_10209579595110949_1264293283316044991_n

Som vanlig var mackapärmojängen med och gjorde sitt jobb med att byta ut barnens teckningar av det som de är rädda för, mot ett egen liten gullig fara. Det var mycket glada och förväntansfulla barn som sträckte in handen för att hämta sin fara.

12994374_224610141237336_8494354443081255843_n

Mer om dagen på Ljungby bibliotek kan ni läsa här i artikeln från tidningen Smålänningen. 

Innan vi skulle gå, fick vi varsin teckning som två av tjejerna som var med under dagen hade målat. Stort tack för superfina teckningar!

12998479_224610987903918_1086233353537718785_n

Fyllda av positiv energi och roliga möten lämnade vi Ljungby bibliotek för den här gången!

image.php

Saker att bli lycklig av

Det finns många saker som jag blir lycklig av, men en av de som verkligen värmer hjärtat är när människor läst mina böcker och verkligen gillar dem!

En läsare, som studerar till lärare för förskolan-årskurs 6, skrev efter att ha läst boken Klaras och Simons handbok i hur du bekämpar osynliga faror för ett gäng barn:

Spännande kvällslektyr. Rekommenderas varmt!

IMG_3096

 

Boksläpp nummer två av Osynliga faror i Grimslöv

Boksläpp nummer två av Klaras och Simons handbok i hur du bekämpar osynliga faror, hade vi i tisdags på Grimslövs bibliotek. Ett 40-tal barn plus pedagoger var inbjudna. Det var full fart tills vi började läsa i boken. Då satt de alla och lyssnade uppmärksamt.

Det där måste vara bästa betyget man som författare kan få; 40 barn som tystnar och lyssnar på boken!

Efter högläsning fick de alla rita sina egna faror, eller det de själva är rädda för. Därefter matades Mackapärmojängen med barnens teckningar och ut på andra sidan kom istället små söta figurer. En figur till varje barn.

Det var som vanligt fantastiskt roligt att träffa alla barn och se vad de målade, och hur spännande de tyckte det var att mata Mackapärmojängen.

 

IMG_4025
En mkt glad författare och illustratör

 

 

Rolig marknadsföring

Det där med marknadsföring är galet roligt ibland!

Just nu förbereder jag och Emmalill bokreleaserna av barnboken Osynliga faror Lindsdalsbiblioteket den 19 december och på Grimslövs bibliotek den 26/1. Hela köket är fullt av små, söta monster.

Utan att avslöja för mycket, kommer barnen att få måla det de är rädda för, lägga teckningarna i en mackapärmojäng, och ut på andra sidan kommer istället ett gulligt monster.

Trevlig helg på er alla!

11222294_10208479859458245_2515479777248858126_n