Berättelser väntar i nya landskap

Ibland tar livet vändningar man inte riktigt hade kunnat tänka sig. Ibland tar det vändningar som man hade kunnat tänka sig, men som ändå satte livet i rejäl gungning.

Sedan i fredags bor jag på ett nytt ställe. Det är en ny utsikt från köksfönstret, nya landskap, andra berättelser, annorlunda historier. Och ändå samma. Samma procedurer; hitta en plats i huset som går att skriva vid (fönstret vid köksbordet), ladda datorn, koka te, sätta sig ner.

Och skriva! Det finns liksom ingen annan väg igenom det. Skriva, för att det är mitt jobb. Skriva, för att jag älskar det. Skriva, för att det är det som är jag.

Just där och då, vid det nya köksbordet, i det nya huset, med en annan utsikt än den jag är van vid, släpper spärren.

Orden, som varit buttra och svåra i månader, flödar igen. Fingrarna finner tangenterna. Trycker ner bokstav för bokstav. Berättelserna finns åter där. Bara att plocka ner (nåja, ”bara” är väl ett lite för starkt ord!).

Men jag inser något av det största; hur mycket livet än svänger, så förvägrar mig ingen rätten till orden. Berättelserna är där.

Redo att skrivas.

IMG_4735
Utsikt från köksfönstret

Den här sommaren ser jag fram emot!

När magin tar form

Jag fullkomligt älskar när historien lyfter! Ja, jag vet att säkert varenda en som skrivit en bok eller novell, eller en längre berättelse vet vad jag pratar om och vilken fantastisk känsla det är.

Men ibland är det svårt att hitta fram till den där känslan. Till ögonblicket när texten verkligen börjar flyga.

Jag skulle vilja sammanfatta stegen fram till magin och historien lyfter på följande sätt:

1. Jag har en idé. En riktigt bra idé. En sådan där idé som liksom pyr i kroppen.

2. Jag spaltar ner min briljanta idé. Gör ett grovt synopsis. Det mesta går smidigt.

3. Research. En underbar tid tar vid där jag läser allt som handlar om tiden, området, historien etc. om det ämne jag tänker skriva om.

4. Jag förlänger och bygger ut synopsiset tills det är någon form av grov skiss/researchunderlag.

5. Jag börjar skriva. Och det går super! Till och med mer än super; det går fantastiskt!

6. Till ca 18000 ord. Då börjar det bli trögt.

7. Det är då det gäller att hålla ut! Sitta kvar. Skriva, eller stirra på dokumentet, men sitta kvar!

Till alla er som försöker eller håller på att skriva en bok eller en berättelse. Kör du fast, på ord 3000 eller ord 30000; ge inte upp! Fortsätt sitta med dokumentet framför dig. Fortsätt skriva!

Skriv en annan scen. En annan handling. Ett annat ord. Eller bara stirra på dokumentet. Men lämna det inte! Vad du än gör, lämna det inte!

Du vet nämligen inte vad som sedan kan få berättelsen att ta fart igen. Det kan vara en scen i en film du tittar på, något som en vän säger (tack Ulrika Söderström!), en bild eller en mening sagd av någon på radion. 

Med andra ord, det kan vara nästan vad som helst.

8. Orden flödar. Magin har kommit på besök!

 

Lärdom av det här är så klart att man måste stå ut. Man måste bli kvar. Kämpa sig igenom ett par tunga perioder för att komma ut på sidan där magin finns. Det där har nog alla vi som skriver hört innan. Då kan man undra varför det är så svårt att komma ihåg från gång till gång!?

Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång. Nu är jag på ca 38000 ord i uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun och berättelsen har lyft. Orden finns där, historien är bara att hämta och plocka ner. Det är enkelt, lätt och roligt.

De sista 20000 orden var dock inte särskilt roliga att skriva. De var tunga, svåra att finna och svåra att få ner på pappret. Berättelsen var trög. Den gick inte åt det håll jag tänkt (nej jag följer inte slaviskt ett synopsis) och karaktärerna gjorde inte som jag ville.

Men jag är glad att jag satt kvar, för nu, nu lyfter vi!

skuggan