Att vara testläsare

Att vara testläsare är så roligt! Just nu har jag förmånen att vara testläsare till Kim M Kimselius kommande bok som handlar om Sandby Borg på Öland. Lite extra roligt för att det är en plats som jag själv har varit och jobbat på en kort period (jodå jag har en del synpunkter på texten, man är väl inte arkeolog för intet!).

Det finns alltid saker att jobba med i manus och vad skulle man som författare göra utan testläsare?! Jag hade sex stycken till I skuggan av Blå jungfrun. Alla såg de olika saker, alla hjälpte till att förbättra manuset! Ibland svider kritiken, men det blir alltid bättre efter att man tar till sig det. Man får tänka att det hjälper. Inte ta saker personligt.

Det är roligt att se och läsa ett råmanus, roligt att ha synpunkter (och jag är nog en människa med rätt många synpunkter på gott och på ont…) och framförallt är det  intressant att sedan hur resultatet sedan blir!

I höst väntar jag med andra ord spänt på Kims spännande bok som går i ett högt tempo rakt igenom:

Sveriges Pompeji – Sandbyborgs öde!b1e66d66e1-TheoRamona 03

 

När magin tar form

Jag fullkomligt älskar när historien lyfter! Ja, jag vet att säkert varenda en som skrivit en bok eller novell, eller en längre berättelse vet vad jag pratar om och vilken fantastisk känsla det är.

Men ibland är det svårt att hitta fram till den där känslan. Till ögonblicket när texten verkligen börjar flyga.

Jag skulle vilja sammanfatta stegen fram till magin och historien lyfter på följande sätt:

1. Jag har en idé. En riktigt bra idé. En sådan där idé som liksom pyr i kroppen.

2. Jag spaltar ner min briljanta idé. Gör ett grovt synopsis. Det mesta går smidigt.

3. Research. En underbar tid tar vid där jag läser allt som handlar om tiden, området, historien etc. om det ämne jag tänker skriva om.

4. Jag förlänger och bygger ut synopsiset tills det är någon form av grov skiss/researchunderlag.

5. Jag börjar skriva. Och det går super! Till och med mer än super; det går fantastiskt!

6. Till ca 18000 ord. Då börjar det bli trögt.

7. Det är då det gäller att hålla ut! Sitta kvar. Skriva, eller stirra på dokumentet, men sitta kvar!

Till alla er som försöker eller håller på att skriva en bok eller en berättelse. Kör du fast, på ord 3000 eller ord 30000; ge inte upp! Fortsätt sitta med dokumentet framför dig. Fortsätt skriva!

Skriv en annan scen. En annan handling. Ett annat ord. Eller bara stirra på dokumentet. Men lämna det inte! Vad du än gör, lämna det inte!

Du vet nämligen inte vad som sedan kan få berättelsen att ta fart igen. Det kan vara en scen i en film du tittar på, något som en vän säger (tack Ulrika Söderström!), en bild eller en mening sagd av någon på radion. 

Med andra ord, det kan vara nästan vad som helst.

8. Orden flödar. Magin har kommit på besök!

 

Lärdom av det här är så klart att man måste stå ut. Man måste bli kvar. Kämpa sig igenom ett par tunga perioder för att komma ut på sidan där magin finns. Det där har nog alla vi som skriver hört innan. Då kan man undra varför det är så svårt att komma ihåg från gång till gång!?

Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång. Nu är jag på ca 38000 ord i uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun och berättelsen har lyft. Orden finns där, historien är bara att hämta och plocka ner. Det är enkelt, lätt och roligt.

De sista 20000 orden var dock inte särskilt roliga att skriva. De var tunga, svåra att finna och svåra att få ner på pappret. Berättelsen var trög. Den gick inte åt det håll jag tänkt (nej jag följer inte slaviskt ett synopsis) och karaktärerna gjorde inte som jag ville.

Men jag är glad att jag satt kvar, för nu, nu lyfter vi!

skuggan

 

Man kanske skulle skriva en bok

Hur ofta har ni som lyckats få en, eller flera, av era alster publicerade fått höra något i stil med (från icke-srivande människor):

– Ja man skulle ta och skriva en bok.

Oftast reagerar jag inte alls på detta utan ler, nickar och svarar något i stil med:

– Ja, gör det.

För jag tycker verkligen att alla borde försöka skriva en bok. Tänk så roligt det hade varit om fler skrev och man kunde få massor av inspiration av varandra. En stor eloge till alla som vill och försöker.

 

Men varför skriver inte fler av de här ”man kanske skulle skriva en bok”? Det finns så klart många olika alternativ. De kanske inte vågar, inte orkar, bara kastar ur sig en fras utan att tänka på vad de egentligen säger. Eller:

1. De kastar bort sin potential.

2. Det är möjligen något svårare att skriva en bok, än att kasta ur sig en fras.

Jag tror på alternativ nummer två!

 

Om vi riktar argumentet åt ett annat yrke så blir argumentationen rätt otrolig:

– Jaså du är konstnär? Ja jag har alltid sagt att man skulle ta och måla sig några Picassos.

Eller:

– Läkare minsann?! Ja om man skulle ta och börja som hjärtspecialist kanske.

Vi förstår givetvis att det är rätt lång utbildning, mycket övning, och många gånger blod, svett och tårar för att ta oss till att bli läkare eller måla som någon av de stora konstnärerna.

Men en bok, ja det skulle man nog ta och skriva.

 

Jag brukar som sagt inte bry mig när folk kastar ur sig den där frasen. Men jag skulle vilja berätta för dem att de flesta av oss som har lyckats få våra alster publicerade har, under många år, skrivit, skrivit om och skrivit om igen. I en oändlighet. För att det är så roligt, och spännande, och intressant.

 

Jag har skrivit för att det varit roligt, för min egen skull, för att jag har något att säga, för att jag egentligen inte har något att säga, för att jag varit olycklig, för att jag varit lycklig osv.

Jag skriver för att det är det jag gör.

Jag skriver. Skriver. Skriver.

 

Till er som verkligen försöker, till er som verkligen vill skriva, till er som drömmer om att ge ut en bok:

Ni som skriver för att ni finns, för att ni sliter med formuleringar, med att stjäla en strimma tid för att lyckas få ner några meningar under en lördag när familjen vill ha sin uppmärksamhet.

Det här är verkligen inte till er!

 

Jag tycker att alla som vill ska skriva. Skriva, skriva, skriva. Men jag tycker också att man ska tänka på att det är långt från ”skulle” till gör. Så därför ni som tänker att man skulle skriva en bok:

Gör det! Skriv boken. Eller bara en mening. Eller bara ett ord.

Men skriv!

För varje ord är du ett steg närmare boken.

Och vad bättre är, du är faktiskt en av dem som har tagit dig från ”skulle” till gör!

 

 

Strålande recension från Bibliotekstjänst!

skugganNu ska jag korka upp champagnen vill jag lova! Fick strålande recension av BTJ idag!

Tyvärr får man inte citera allt, men ett kort utdrag lyder:
”Temat i boken I skuggan av Blå Jungfrun är äventyr och mysterium med budskap till nutiden från de som levt under tidigare sekler (…) Boken är mycket spännande och mysteriets upplösning är inte självklar, men klarnar sakta.
Författarens berättarförmåga flyter fint och språket är målande.” (Publiceras i BTJ-häftet nr 10, 2015. Lektör Agneta Willans)

Boken finns hos Idus Förlag i början av april.

 

Som jag älskar denna ö!

ön när vi åker hem

Att skifta perspektiv

Ibland kan det vara nyttigt att skifta perspektiv. Jag håller som bäst på med uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun.

skuggan

Denna utspelar sig i ett fantastiskt kulturlandskap i östra Småland. Jag var bestämd på den punkt att jag skulle byta perspektiv från det jag använder i den första boken.

Sålunda skulle Nutids-Therese skrivas i tredje person begränsat perspektiv och 1600-talsTherese i jagform.

IMG_5238

Det gick trögt kan jag säga. NutidsTherese ville hela tiden refereras till som ”jag” och 1600-talsTherese ville minsann inte alls att man sa jag om henne.

Men skam den som ger sig! Jag fortsatte genom de fem första kapitlen att skriva jag och hon där jag tyckte.

Det blev många ändringar, för så fort jag inte tänkte berättade NutidsTherese i jag form.

 

Berättandet gick också rätt trögt. Händelserna kom, historien fanns där, men flowet infann sig inte. Det gick rätt trögt, och lite långsamt. Om man som jag har en regel att man inte får lämna datorn förrän 2000 ord är skrivna/dag så blev det ganska långa dagar!

Men, idag kapitulerade jag. En av vändningsscenerna i boken, skrevs med NutidsTherese i jag-form. Och som hon babblade! Flowet infann sig, trögheten släppte, språket lyfte och berättelsens kärna kom fram igen. Det blev precis så lustfyllt som det ska vara att författa.

 

Vill ni lära sig mer om olika former av berättartekniker och perspektiv kan jag varmt rekommendera er att gå en kurs för Ann Ljungberg. Hon har hjälpt många debutanter att ta sig genom förlagens nålsöga.