Om man inte ger upp så ljusnar det – gästblogginlägg av författare Eva Ludvigsen

Eva nr2 litet format-Foto Nadja Hallström

Jag är den ständiga optimisten. Ibland brukar jag likna mig själv vid den där plastleksaken som brukar se ut som en stor clown med en tyngd i botten. En sådan där som barn brukar slå på, skratta högt åt när clownen drar med huvudet rätt ner i baken. För att sekunden senare resa sig upp igen. Fortfarande med det stora leendet fastklistrat i ansiktet.
En sådan är jag. Det är inte alltid det är speciellt behändigt att ha det så men jag ska erkänna att det har sina stunder. När man behöver att framtidstron är ljus och orubbad, oavsett vad som sker runt omkring sig. Det flaskar sig alltid, sade min danska farmor jämt och menade att bra saker kommer till en om man bara härdar ut och då gärna med bravur och storskalighet.
När jag väntade mitt tredje barn låg jag mest på soffan och såg mina två bråkstakar till ungar röja runt i vardagsrummet. Jag kunde just inget annat. Vare sig av ork, lust eller vilja. Jag låg där och såg hur barnet i magen roterade, en lovande fotbollsspelare, och kände hur livet passerade utanför fönstret. Helt utan min medverkan. Jag som var van att resa runt i världen, hänga på mingel och utmana mitt intellekt. Först när min man, Mr Underbar, påtalade att så här kunde det inte fortgå. Så här kunde vi inte ha det. Det måste väl ändå finnas något du kan utmana dig med på hemmaplan?
Det enda jag kunde komma på var en skrivarkurs på distans. Där jag kunde sitta i min allt mer tighta pyjamas i soffhörnet och skriva mina alster utan att se de andra deltagarnas reaktioner. Utan att höra deras kommentarer och försök till respons. Så tänkte jag då.

Nu, ganska precis fyra år efter den tanken, tänker jag helt annorlunda. Jag beundrar Mr Underbar för att han klev in och skakade om mig. Gjorde mig medveten om att livet höll på att passera, och att jag hade valet att ändra på takten. Få mig mer glad och full av lust igen. För när jag skrev på den första uppgiften hände något inom mig. Som om något legat på lur i massor av år och bara ville ut. Som om jag hade en kraft av fantasi som vibrerade och skakade om mig. Faktiskt, lite så var det. Redan vid den första uppgiften visste jag att detta var något jag var ämnat för. Något jag var bra på, något att satsa på.
Så jag och mitt clownansikte skrev ihop en roman. Deadline var satt till när det var dags att köra in till förlossningen. Alltså, ungefär två månader. Jag skrev som i feber om svenska tjejen Lova (https://evaludvigsen.wordpress.com/lova/)som av oförklarlig anledning hoppar av en buss mitt ute i Australiens ödemark. Utan att kunna något om djur eller bondgård pratar hon in sig på ett jobb på en fårfarm, helt enkelt för att det känns som om människorna på gården passar henne. Chris, traktens veterinär, faller omedelbart för den tystlåtna svenskan men erbjuder vänskap i första hand. Tills allt ändrar sig och Lova ser vad hon har framför sig. Typ så.
Det tog cirka ett år av research på själva bokbranschen, skapande av blogg, medverkan på mingel och annat innan min debutroman Lova kom ut på Frank förlag maj 2013. Förlaget hade ett tag letat efter andra manus än svenska deckare. Efter stormen av Fifty Shades och allt vad det nu hette såg de en öppning för mer kärlek och romantik än ond bråd död. Precis min uppfattning av Lova. Vi skrev kontrakt och allt var frid och fröjd. Den inbundna boken kom lagom till releasefesten och pocketen ett halvår senare. För att sälja slut på bara tre veckor.
Det var då allt började. Slutet kan man säga. Förlaget vägrade trycka upp fler böcker om jag inte gav henne pengar. Det hade jag ju inte lust med. Det var inte avtalet vi hade skapat från början.
Så vi rev kontrakt på Lova samt bok nummer två, Här och nu (https://debutantbloggen.wordpress.com/2013/12/23/urdrucken-champagne-ar-battre-an-ingen-alls/). Jag gick därifrån gråtande och stammande. Inte ens ett år hade gått från releasefesten och där stod jag.

Utkastad, utfrusen och bortglömd.

Bortgjord till och med.

Så jag gjorde det enda rätta. Berättade allt för mina kära författarkollegor en oförglömlig kväll då motgångarna försökte bräcka varandra och sedan lade jag mig på soffan för att deppa ihop. Ge upp helt enkelt. Det hade varit roligt men det var det inte längre. Det var pinsamt, förnedrande och jobbigt. Det måste helt enkelt finnas annat jag passar till. Möbeltapetsering? Tyskakurs? Keramik? Något sådant. Eller bara vara med mina barn. Så där med lego över hela huset och spela spel tills ungarna dör stora tristessdöden. Och jag med för den delen.
Då hörde sig två förlag av sig. ”Skicka till oss, du passar in i vår profil.” Jag minns att jag sneglade över datorskärmen. Var det en dold kamera här någonstans? Någon som ville driva med mig. Mina författarkollegor låg på. ”Lägg av nu, sluta deppa och tyck synd om dig själv. Ta tag i det här nu.” Och så den värsta av allt. ”Jag utmanar dig att sända manuset till fem förlag innan dagens slut.”
Jag är så jäkla lättlurad. Så jag gjorde det. På direkten. Det var det där med den evigt optimistiska clownen som skuttade upp igen, typ.

 

Och vips, så hade jag napp på Idus förlag för min Här och nu (https://evaludvigsen.wordpress.com/har-och-nu/). Min bok nummer två som fått så otroligt fina recensioner. Som får folk att gråta, att tänka nya banor i livet.
Men Lova satt där och tittade in. Slutsåld men ville mer med sitt liv. Jag lovade henne att bara hon väntade ett tag så kanske det skulle lösa sig. Jag skulle bara skriva ett par böcker till. Skulle bara ordna med lite pengar och sedan ge ut henne på egen hand. För jag hade ju skrivit uppföljaren, boken som tar dig fem år fram i tiden. När allt är förändrat, förädlat och kanske till och med försämrat. Snart, Lova. Snart. Det kommer att ordna sig. Jag har clownansiktet på, vet du.
Men tiden gick. Jag gav ut fler böcker. Barnböcker. Universitetsroman. Lova väntade och väntade.
Då kom ett mail. Från Anna på Harper Collins. ”Vi har sett att du inte har ett kontrakt för Lova. Får vi läsa?
OM de fick. KLART de fick!

Sedan väntade jag och Lova tillsammans. Nagelbitande på sidolinjen i väntan på att mailen skulle återkomma. Tänk om… Tänk utifall… Nej, jag vågade inte tänka. Såg framför mig ett nej. Det är enklare så. Lovade att jag skulle ge ut Lova så snart som möjligt. Trycka upp henne som pocket och redigera klart tvåan på samma gång. Jag skulle bara… Skriva en magisteruppsats först. Skriva uppföljaren till Sonfjällsdeckaren (https://evaludvigsen.wordpress.com/sonfjallsdeckarna/). Redigera universitetstromanen med det långa namnet (https://evaludvigsen.wordpress.com/var-det-inte-varre-an-sa-har/). Leva lite. Hänga med mina barn. Spela fotboll och förfäras över min kondition. Lite sådant.
När jag var på konferens kom mailet. ”Vi vill väldigt gärna ge ut din Lova.
Jag skrek rakt ut. Sträckte händerna i luften som om jag gjorde mål i VM 1994 och for ut i utställarhallen. Det var nästan jag for ner på knä och gled runt tills jag kom på vem jag är. Jag är inte en sådan som beter mig. Verkligen inte. Men då hade kollegan redan filmat hela spektaklet så jag får stå vid mitt ord. Det var en engångshändelse.
Men kul var det.
Tills jag läste hela mailet. ”Och vi vill gärna ge ut i Sverige, Finland och Norge. Förhoppningsvis även i Danmark. Hur låter det?
Så jag ut på golvet igen, upp med händerna, hojta, vifta, falla ner på knä. Det går liksom inte att göra något annat.
Min Lova, uträknad och borträknad, är tillbaka big time! Clownen studsade upp och tog sig en segerdans. Hon ska inte bara ut i Sverige, hänga i matvaruhandeln och träffa på bokklubbar. Hon ska översättas och sändas iväg. Vad heter Lova på finska? Hur låter en arg Lova på norska? Kan man möjligen bli arg på Chris då? Förstår de varandra?
Jag har signerat avtalet i tre exemplar till Harper Collins och ser fram emot samarbetet. Någon gång i början av 2016 har de översatt klart samt hittat på en ny framsida. Det tackar vi för. Och ser så otroligt mycket fram emot. Kanske även en ny titel för att separera oss från Frank förlag och vad allt det har betytt. Oj, vad det här ska bli kul!
Det jag egentligen vill säga, förutom allt skryt, är GE ALDRIG UPP! Räkna inte ut dig själv och dina manus i första taget. Berätta att du finns och är någon att räkna med, både hemma och ute i sociala sammanhang. Hade jag inte vågat säga att Lova blev utan kontrakt så hade jag inte fått stöttning och uppbackning och därefter tagit mig i kragen. Motgångar råkar vi alla ut för men det är hur man tar sig ur dem som räknas. Det aktiva valet och energin framåt. Lite så.
Ge aldrig upp! Aldrig gi opp! Aldrig opgive! Koskaan anna periksi!