När magin tar form

Jag fullkomligt älskar när historien lyfter! Ja, jag vet att säkert varenda en som skrivit en bok eller novell, eller en längre berättelse vet vad jag pratar om och vilken fantastisk känsla det är.

Men ibland är det svårt att hitta fram till den där känslan. Till ögonblicket när texten verkligen börjar flyga.

Jag skulle vilja sammanfatta stegen fram till magin och historien lyfter på följande sätt:

1. Jag har en idé. En riktigt bra idé. En sådan där idé som liksom pyr i kroppen.

2. Jag spaltar ner min briljanta idé. Gör ett grovt synopsis. Det mesta går smidigt.

3. Research. En underbar tid tar vid där jag läser allt som handlar om tiden, området, historien etc. om det ämne jag tänker skriva om.

4. Jag förlänger och bygger ut synopsiset tills det är någon form av grov skiss/researchunderlag.

5. Jag börjar skriva. Och det går super! Till och med mer än super; det går fantastiskt!

6. Till ca 18000 ord. Då börjar det bli trögt.

7. Det är då det gäller att hålla ut! Sitta kvar. Skriva, eller stirra på dokumentet, men sitta kvar!

Till alla er som försöker eller håller på att skriva en bok eller en berättelse. Kör du fast, på ord 3000 eller ord 30000; ge inte upp! Fortsätt sitta med dokumentet framför dig. Fortsätt skriva!

Skriv en annan scen. En annan handling. Ett annat ord. Eller bara stirra på dokumentet. Men lämna det inte! Vad du än gör, lämna det inte!

Du vet nämligen inte vad som sedan kan få berättelsen att ta fart igen. Det kan vara en scen i en film du tittar på, något som en vän säger (tack Ulrika Söderström!), en bild eller en mening sagd av någon på radion. 

Med andra ord, det kan vara nästan vad som helst.

8. Orden flödar. Magin har kommit på besök!

 

Lärdom av det här är så klart att man måste stå ut. Man måste bli kvar. Kämpa sig igenom ett par tunga perioder för att komma ut på sidan där magin finns. Det där har nog alla vi som skriver hört innan. Då kan man undra varför det är så svårt att komma ihåg från gång till gång!?

Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång. Nu är jag på ca 38000 ord i uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun och berättelsen har lyft. Orden finns där, historien är bara att hämta och plocka ner. Det är enkelt, lätt och roligt.

De sista 20000 orden var dock inte särskilt roliga att skriva. De var tunga, svåra att finna och svåra att få ner på pappret. Berättelsen var trög. Den gick inte åt det håll jag tänkt (nej jag följer inte slaviskt ett synopsis) och karaktärerna gjorde inte som jag ville.

Men jag är glad att jag satt kvar, för nu, nu lyfter vi!

skuggan

 

Man kanske skulle skriva en bok

Hur ofta har ni som lyckats få en, eller flera, av era alster publicerade fått höra något i stil med (från icke-srivande människor):

– Ja man skulle ta och skriva en bok.

Oftast reagerar jag inte alls på detta utan ler, nickar och svarar något i stil med:

– Ja, gör det.

För jag tycker verkligen att alla borde försöka skriva en bok. Tänk så roligt det hade varit om fler skrev och man kunde få massor av inspiration av varandra. En stor eloge till alla som vill och försöker.

 

Men varför skriver inte fler av de här ”man kanske skulle skriva en bok”? Det finns så klart många olika alternativ. De kanske inte vågar, inte orkar, bara kastar ur sig en fras utan att tänka på vad de egentligen säger. Eller:

1. De kastar bort sin potential.

2. Det är möjligen något svårare att skriva en bok, än att kasta ur sig en fras.

Jag tror på alternativ nummer två!

 

Om vi riktar argumentet åt ett annat yrke så blir argumentationen rätt otrolig:

– Jaså du är konstnär? Ja jag har alltid sagt att man skulle ta och måla sig några Picassos.

Eller:

– Läkare minsann?! Ja om man skulle ta och börja som hjärtspecialist kanske.

Vi förstår givetvis att det är rätt lång utbildning, mycket övning, och många gånger blod, svett och tårar för att ta oss till att bli läkare eller måla som någon av de stora konstnärerna.

Men en bok, ja det skulle man nog ta och skriva.

 

Jag brukar som sagt inte bry mig när folk kastar ur sig den där frasen. Men jag skulle vilja berätta för dem att de flesta av oss som har lyckats få våra alster publicerade har, under många år, skrivit, skrivit om och skrivit om igen. I en oändlighet. För att det är så roligt, och spännande, och intressant.

 

Jag har skrivit för att det varit roligt, för min egen skull, för att jag har något att säga, för att jag egentligen inte har något att säga, för att jag varit olycklig, för att jag varit lycklig osv.

Jag skriver för att det är det jag gör.

Jag skriver. Skriver. Skriver.

 

Till er som verkligen försöker, till er som verkligen vill skriva, till er som drömmer om att ge ut en bok:

Ni som skriver för att ni finns, för att ni sliter med formuleringar, med att stjäla en strimma tid för att lyckas få ner några meningar under en lördag när familjen vill ha sin uppmärksamhet.

Det här är verkligen inte till er!

 

Jag tycker att alla som vill ska skriva. Skriva, skriva, skriva. Men jag tycker också att man ska tänka på att det är långt från ”skulle” till gör. Så därför ni som tänker att man skulle skriva en bok:

Gör det! Skriv boken. Eller bara en mening. Eller bara ett ord.

Men skriv!

För varje ord är du ett steg närmare boken.

Och vad bättre är, du är faktiskt en av dem som har tagit dig från ”skulle” till gör!

 

 

Att låta två historier gifta sig

pratade Marie Hermansson i senaste numret av tidningen Skriva. En idé räcker oftast inte, men om man har en historia och låter den ligga till sig så kan en historia till komma fram.

Och då, då kan det bli riktigt bra!

Jag har många halva berättelser som ligger i kartonger och lådor runt omkring i huset. Vissa höll inte måttet, andra blev tråkiga och i flera av dem kom jag aldrig karaktären tillräckligt nära.

Det tar så klart emot att slänga idéer, även om jag nog för det mesta tänkt att de här kommer det aldrig bli färdiga böcker av.

Men, för det finns alltid ett men, idag trillade helt plötsligt en stor historia ner. Det var inte heller stopp där, istället nästlade sig den här historien in i en tidigare. En som ligger i högen med halvfärdiga manus.

Det har inte hänt tidigare, men nu tror jag minsann att det kan komma en berättelse där en man i en skyttegrav har ett förhållande (nej inte på det vanliga, uttjatade sättet man möter kvinna …) med en dödligt trött 40-årig kvinna.

De där två idéerna gifte sig med varandra.

Två historier ska snart bli en.

En stor berättelse.

Förhoppningsvis.

Men först ska berättelsen om Therese bli färdig.

Därför låter jag mannen i skyttegraven sitta där och vänta. Jag vet ju redan hur det kommer gå för honom. Och för henne.

Men ni, ja ni får hålla ut ett par år till!

road-163518_1280

Hur får karaktärerna kött på benen?

Detta fick jag en fråga om av Peter Bressler igår efter sändning i P4 Kalmar.

”Hur får karaktärerna kött på benen?”

Vad säger man då som författare? Jo …

”De kommer fram inuti huvudet och låter jag dem bara vara där en stund så brukar de karaktärer som verkligen har en historia att berätta, träda fram tydligare. Sen är det bara att skriva.”

Följdfrågan blev så klart:

”Är det magi då menar du?”

Jag svarade att nej det menar jag inte, mer att om man får en idé om en karaktär som vill ha sin historia berättade behöver man inte tänka på att få kött på benen, det är egentligen bara att skriva ner historien när den väl finns där.

Jag tror inte att reportern riktigt förstod vad jag menade och jag kände att jag nog spätt på fördomar om flummiga författare …

 

När jag gick hem sedan funderade jag på det där med karaktärer; hur kommer de egentligen fram?

Jag vet så klart inte hur det är för er andra, men mina finns plötsligt i huvudet. Först som en bild, stilla, låsta i ett rum i tiden, t.ex. inuti en stuga. Efter ett tag börjar de röra sig inuti rummet, därefter mellan rum. Therese på Bå Jungfrun fanns till exempel först i stugans sovrum. Sedan började hon röra sig mellan sovrummet och vardagsrummet. Därefter tog hon sig ut på ängen och ner till stranden.

Och där någonstans, när hon rörde sig över ett större område tog berättelsen fart.

Däremot började jag skriva redan när hon stod still inne i stugan. Då är det ett kämpande med ord, sådant som sedan får redigeras. Hårt och mycket.

 

Resterna av stugan som Therese en gång bodde i.
Stugan som Therese en gång stod i.

 

Det är samma sak nu när jag skriver bok nummer två i serien om Therese. Miljön är i denna 1600-tal. Jag såg Therese i en stuga med jorstampat golv långt ute i skogen. Hon såg ut genom den öppna dörren och mötte vattnet med blicken. Men hon rörde sig inte från den murade spisen. Hon stod stilla där. Passiv.

Efter några veckor som hon fick vara i huvudet började hon röra sig mellan spisen och stugans andra väggar. Sedan började hon att gå ut och använda närmiljön.

IMG_3795

Det är då det magiska inträffar och berättelsen lyfter. Det som tidigare bara var ord som jag fått kämpa för att skriva, svävar nu iväg och tar berättelsen åt helt andra håll än som först var tänkt (nej, jag håller mig inte slaviskt till synopsis men mer om det en annan gång). Det om något är magi. Eller i varje fall rent magiskt.

Då är vi tillbaka till frågan om hur karaktärerna får kött på benen.

Det är helt klart en magisk känsla när karaktären lämnar det lilla rummet och beger sig ut i landskapet. Men magi?

Ja kanske, magin i den skapande kraften!

 

Vill ni höra på ett fantastiskt inspirerande TED-Talk om den kreativa magin så lyssna på Elizabeth Gilbert: Your Elusive Creative Genius 

Förhandsbeställ boken hos förlaget!

Först händer inget, sen inget och så plötsligt går allt fort.

Nu finns min I skuggan av Blå Jungfrun att förhandsbeställa hos Idus Förlag.

 

Vill du hellre köpa ett signerat ex går det alldeles utmärkt. Då kan du beställa den direkt av mig om ett par veckor när boken kommer rykande färsk från tryckeriet.

skuggan

 

 

 

Virtuellt lanseringsparty 31 mars

typewriter-566771_1280I e-bokens era har Ariton förlag virtuellt lanseringsparty av Över en fika med påtår den 31 mars kl. 19.00-21.00 på länken: https://www.facebook.com/events/805515186152717/

 

I antologin ingår En kort stund som är en novell jag skrivit. Texten skrevs först som en skräcknovell, en genre jag aldrig tidigare provat. När den väl var skriven visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den. Till slut skrevs den om till att vara en person som sitter på ett café och minns saker som hände förr. Den skickades därefter till ett par novelltävlingar och kom med i Över en fika med påtår. 

 

Under lanseringspartyt kommer det att bjudas på författarpresentationer, filmer och skrivtips.

Utmaning och den fantastiska femminutersregeln

typewriter-584696_1280Det där att man som författare ska sitta på sin kammare och skapa är en tid som är väldigt passé.

För en som älskar ord, men mest det skrivna och inte det talade,  är detta en utmaning. Att först säga Jag finns, och sedan fortsätta med Och nu ska ni lyssna för jag har något viktigt att säga er. 

 

Men å andra sidan, man kan se det positiv; jag tillhör inte de med scenskräck, jag tycker inte det är superläskigt att stå inför publik och har jag bara övat in vad jag ska säga de första fem minuterna rinner de flesta ord på av sig själv efter det.

 

Femminutersregeln är fantastisk när det gäller att tala inför människor.

Vad den går ut på mer ingående och hur man bäst tillämpar den?

Det skriver jag om i morgon.

Stay tuned med andra ord!