Forntidsglimtar – jägarstenåldern

Forntidsglimtar – jägarstenåldern är den första boken i en ny arkeologisk serie där du får möta barnen från forntiden på ett sätt som du aldrig tidigare gjort.

Det här är actionfyllda, starka berättelser om liv, död, glädje och sorg. Du får följa med flickan Seren på jakt på den stora uroxen, simma med delfinen Vimmel och korsa den farligaste av forsar tillsammans med Kostel.

2

Det här är en bok som utgår från några av de största platserna från jägarstenåldern i Sverige och Danmark. En del är fiktion, en del är fakta. Gränserna suddas ut, vi vet inte exakt vad som hände för 8000 år sedan, men kanske var det så här det gick till.

Snart i en bokhandel nära dig och förhoppningsvis på många skolor, bibliotek och framförallt framför barns ögon! Än kan man bara förhandsbeställa av mig, men snart finns den även rent fysiskt. Ges ut av Beta Pedagog.

Världens bästa kombination – arkeologi och böcker

Ibland slår det mig, eller rätt ofta egentligen, att jag verkligen har världens bästa kombination av arbete. Med ett ben står jag i arkeologins värld, med ett annat i barnlitteraturens. Det ger en perfekt kombination! Inte bara för att det är så otroligt roligt att kunna använda sin kunskap i böckernas värld, utan också att kunna kombinera det vid skolbesök, biblioteksbesök och andra författarframträdande.

 

Jag tror inte att jag en enda gång, varit på ett skolbesök utan att prata ungefär hälften om arkeologi och hälften om skrivande. För min del går de ihop. Jag antar att det kanske är när man känner att man vet var man är och vill vara för någonstans.

 

Och det finns ingenstans där jag hellre är, än i arkeologins och barnböckernas fantastiska världar!

 

1981983_672603769610673_5234631064949974153_n

Bild från igår när jag guidade på underbara Blå Jungfrun.

I gränslandet – att hitta berättelserna i landskapet

Jag älskar att befinna mig i verklighetens gränsland.

Eftersom jag har ägnat många år av mitt liv till forskning inom arkeologi, var detta med att berättelserna hela tiden letade sig utanför verkligheten ett problem för mig under lång tid. Mina tankar kretsade hela tiden kring frågor om man får skriva berättelser i verklighetens gränsland som utspelar sig på arkeologiska platser som man själv forskar om? 

Jag kan få en idé om någon karaktär eller en övergripande idé om berättelsen, men det är först när jag ger mig ut i landskapet och hittar den där perfekta platsen, den där ruinen där hon har bott eller han har levt, som berättelsen börjar leva.

978-91-7577-168-7_framsidan

Nu, när jag håller på med tredje boken i serien I skuggan av Blå Jungfrun, berättar jag 1600-talsTherese historia. Jag visste från början att hon var från ett litet samhälle norr om Kalmar, samt att hon dog på Blå Jungfrun (svårt att spöka om man lever liksom …). Så mycket mer än det visste jag dock inte.

Gäddesnäs, är en underbar plats med stensättningar från vikingatid längs en ås som sluttar ner mot en avskild bukt. Tre tomtningar ligger på rad längs vattenbrynet och skvallrar om att här gick fiskare i land under medeltiden för att söka skydd för natten (tomtningar är lite av ett hardcore-arkeologiskt begrepp som innebär små ruiner efter enkla kojor/stugor vilka restes längs stränderna och som tolkas som att fiskare och sjömän gick iland för att söka skydd för väder och vind, dateras ofta till medeltid.).

IMG_5183

Jag gick längs en lång allé som ledde fram till ån där ruinerna av en gammal kvarn från 1600-talet står. Jag vandrade längs ån, bort till flera odlingsrösen och hittade en torpruin som stod övervuxen i skogen.

PANG! sa det i huvudet. Synen ändrades.

Pojkarna nere vid ån skrattade rått. På marken bakom dem låg en lemlästad pojke, knappt mer än ett trasigt bylte, fasthållen av en två större killar. Ute i vattnet stod en man med med håret fastklistrat av svett längs pannan och tänder som lyste bruna. Han vände sig mot pojken på marken. 

– Kom och ta den då!

Han grinade och hötte med säcken över det forsande vattnet. 

Fascinerat betraktade jag skådespelet som försiggick både inuti mitt huvud och intill mig vid ån.

Hon kom över gårdsplanen. Jag såg hur hennes fingrar kramade en knytnävesstor sten. Såg hur hon drog handen bakåt och tog i med all kraft.
Hörde det klinkande ljudet när pojken med de bruna tänderna segnade ner i vattnet.  
– Släpp honom!

Hon pekade byltet som låg fastklämd under pojkarna. 

– Släpp honom, väste hon. 


Sällan har jag sett ögon som glöder på det sätt Thereses gjorde. Vad jag just hade upplevt var en liten bit av 1600-tals Therese liv. Hon, som är anledningen till alla hemsökelser i böckerna I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster. 

Det är en ynnest att kunna fånga berättelserna som ligger ute i landskapet. På det sättet kan jag lyfta fram en del historiska händelser, några arkeologiska platser och på samma gång berätta en historia från verklighetens gränsland.

I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster finner ni om ni klickar på titlarna. Ni kan också beställa dem från Adlibris och Bokus.

Läs mer om mig och mina böcker på annakarinandersson.se

 

skugganskuggsyster-3

 

 

Att börja skriva

 

 

Det är en skön känsla att ta slaskdokumentet, faktadokumentet, listan på karaktärerna, scenerna, fotografierna, och faktiskt börja skriva.

De vilar något magiskt i de där första orden (som ändå kommer bli bortredigerade sedan men mer om det en annan gång).

I den här stugan kommer jag att spendera rätt mycket tid framöver.

 

I morse när världen såg ut så här, skrev jag alltså den första meningen i andra boken om Therese:

17 april 1647 …

IMG_4691

Research när den är som roligast

Nu pågår  förberedelserna för bok nr två i serien om Therese och Daniel. Den här historien börjar som en spökhistoria på ön Blå Jungfrun (som kommer ut på Idus förlag i april). I bok nr två får läsaren följa med längre tillbaka i tiden.

För min del handlar förberedelserna till en ny berättelse, om att besöka platserna, läsa på om arkeologin och historien kring den bygd boken kommer utspela sig i, samt att vandra längs de stigar som bokens karaktärer en gång gjorde.

Som den arkeolog jag är, är det inte en slump att jag valt att skriva böcker som utspelar sig just kring arkeologi och historia. Jag fullkomligt älskar det historiska landskapet!

Det gäller att välja sina researchdagar med omsorg. En dag som denna är det helt enkelt fantastiskt att känna berättelsen växa fram samtidigt som man får besöka underbara historiska och arkeologiska platser.

 

Jag vandrar i det landskapet hon en gång gjorde och ser det hon en gång kan ha sett.

IMG_5232

 

 

Upptäcker resterna efter stället där de gömde mannen som var så sjuk (på arkeologispråk kallar vi detta tomtning, tolkas ofta som rester av medeltida enklare skydd vid vatten, som små hus eller tältliknande anordningar).

IMG_5185

 

Hittar ställena dit de var tvungna att ta sig när det verkligen blev allvar (rent arkeologiskt är detta en labyrint på ett gravfält som är daterat till Vikingatid. Labyrinten kan dock vara yngre än gravarna.)

IMG_5183

 

Och till slut hittade jag resterna efter hennes stuga i skogen.

IMG_5224

I gårdsarkivet står det att läsa ”Torp på G-näs, under Strömsrum, avhyst 1689”.

Therese far och bror bodde kvar på torpet efter hennes försvinnande. En morgon, tio år efter det att fadern dött, kom inte heller brodern tillbaka efter gäddfisket. I kyrkans anteckningar går att läsa ”Dräng Gustaf, försvunnen vid fiske”.

Därefter får stugan förfalla.

Röjningsröse i anslutning till stugan

 

Nu finns hon. På riktigt. Inte bara som en svag skugga i huvudet. Utan som en verklig person. En människa av kött och blod, av svett och tårar, av längtan och av sorg.

Nu tar det hårda arbetet vid, det där att få ner hennes liv på pränt.

Men oj så fantastiskt roligt det är att få använda arkeologin och historien till att skriva berättelser om människor som kan ha funnits på dessa ställen.

Research när den är som roligast helt enkelt!

 

Vårmorgonen den 17 april 1647, när träden speglas i vattnet nedanför G-näs, är en morgon som Therese aldrig kommer att glömma … 

IMG_5236