Saker att bli lycklig av

Det finns många saker som jag blir lycklig av, men en av de som verkligen värmer hjärtat är när människor läst mina böcker och verkligen gillar dem!

En läsare, som studerar till lärare för förskolan-årskurs 6, skrev efter att ha läst boken Klaras och Simons handbok i hur du bekämpar osynliga faror för ett gäng barn:

Spännande kvällslektyr. Rekommenderas varmt!

IMG_3096

 

Lilla bokens dag på Mönsterås bibliotek

Igår var jag, Martin Svensson och Sofia Hedman inbjudna att prata om våra böcker på Lilla bokens dag på Mönsterås bibliotek.

10592633_10207989001107093_6511757406664718747_n

Ett 60-tal barn och vuxna kom för att lyssna på oss. Det slog mig då att det är en konst att föreläsa för barn. Jag som är van att hålla föreläsningar för vuxna fick verkligen anstränga mig för att få föreläsningen till en lättsammare, och därmed roligare, nivå.

Det var verkligen intressant att lyssna på de andra två författarna med, som pratade om sina böcker. Sofia berättade vad hennes böcker för lite mindre barn har hämtat inspiration ifrån, och Martin pratade om att det minsann inte alls är lätt att vara kär även när man är ung.

En mycket givande dag som avslutades med fika, glass och signering!

10448759_10207989001187095_7218523979719288663_n

Att få en dålig recension – eller varför jag aldrig skulle kunna recensera böcker

Man vet att den kommer, den där dagen när ens bok får en dålig recension. När recensenten inte alls tycker att man gjort ett bra arbete, när recensenten koncentrerar sig mer på att finna fel, än på att dras med i historien.

Man vet att den kommer och att man bör ha en strategi för hur man ska förhålla sig till det.

Ändå, går det inte riktigt att värja sig för känslan. Ni vet den där känslan när man sitter framför datorn, det plingar in i inkorgen och något i stil med ”ny recension” syns på skärmen. Man öppnar dokumentet och iskylan sprider sig, blixtsnabbt i kroppen.

Jag vet, jag förstår att kritik är bra, att man ska ta åt sig och göra bättre till nästa gång. Jag vet också att all publicitet är bra publicitet osv. Nej, jag blir inte gråtfärdig, även om så klart egot får sig en törn. Eller i det här fallet en rejäl känga.

Jag blir lite besviken, lite arg och lite uppgiven.

Men, jag blir ännu mer säkrare på vad jag INTE vill göra, och det är att recensera böcker!

Jag får ofta frågan om jag vill läsa en bok och säga något om den. Det gör jag gärna. Men, jag vill inte recensera böcker på det där sättet som riktiga bokrecenster gör. Jag vill hitta styrkorna i böckerna, men jag vill inte påtala svagheterna. Inte officiellt.

Jag kan gärna vara den som påtalar för någon att ”detta kunde du jobbat mer med, detta saknas osv” men då gör jag gärna det i ett samtal.

Efter många år inom det akademiska har jag levt nära kritiken varje dag. Jag har varit handledare och examinator för många uppsatser, kritiserat och berömt. Men vet ni, jag vill verkligen inte längre vara den som ger negativ kritik.

Jag vill lyfta den som skrivit en bok. Jag vill berömma den för historien. För uppfinningsrikedomen. För språket. För att personen slutförde projektet.

Så nej, jag ska inte recensera böcker!

Men det finns det andra som gör.

För att läsa några verkligt fina recensioner om boken, så hittar ni dem hos Dast Magazine, hos BTJ, hos Kim M Kimselius och på Bookiecookiez.

Och till er som vill läsa boken, så kan jag glädja er med att den andra upplagan av I skuggan av Blå Jungfrun nu finns hos förlaget (med korrfelen korrigerade:))!

Trevlig tisdag!

978-91-7577-168-7_framsidan

Vad jag gjorde rätt … tror jag

Ja det gäller alltså detta med att bli utgiven. Att få sitt manus antaget av ett förlag.

Det har varit en lång resa, men framförallt har det varit en rolig och lärorik sådan. 

Jag vet att det i dag finns många olika möjligheter att ge ut en bok. Men jag ville bli antagen av ett förlag. Inte ge ut själv. 

Det finns säkert de som sätter sig ner och tänker att ”nu ska jag skriva en bok.” Därefter klurar man ut ett bra ämne, helst ett som tilltalar många, och sedan skriver man boken. Det är nog smart att göra så och jag ger verkligen all heder till dem som klarar av att arbeta på det sättet.

Jag tillhör tyvärr inte den skaran.

Jag skriver, för att idéer kommer till mig och vägrar lämna mig. Herregud, de smyger sig till och med in i mina drömmar om natten.

Jag skriver för att jag måste, måste, måste, berätta just den där historien.

Jag skriver för att det är någonting hos just den karaktären som sökt upp mig, som gör att det känns som om mitt bröst ska sprängas (ursäkta klyschan) om jag inte skriver hens historia.

Jag skriver för att jag älskar det.

Jag har en låda, nej en flyttkartong, med texter bredvid mitt skrivbord. Texter, som aldrig fick bli böcker.

IMG_1051
bildbevis på karongen

Men bara för att de inte blev antagna av ett förlag, innebär inte att de inte var värda något! Vissa av texterna är någorlunda bra, vissa kanske skulle kunna arbetas om och en dag bli en bok, vissa av texterna håller inte alls.

Vissa är direkt pinsamma.

Men, vad de har gemensamt är att de alla kändes inombords, innan de blev ord på ett papper. De har alla ett syfte, en mening. De var mer än övning. Just de orden, just då, var de mest viktiga. De som ville skrivas.

Jag skrev innan jag blev antagen. Jag skrev före, under och efter att alla refuseringar trillade in (och nu pratar vi många refuseringar!).

Jag skriver fortfarande.

Så, det jag gjorde rätt, för att äntligen få det där efterlängtade kontraktet från ett förlag, var att jag skrev för att jag inte visste, och fortfarande inte vet hur man lever annars. Som någon sagt före mig, jag skriver för att jag är en skrivande människa (jag tror det var Bodil Malmsten som sa det men jag kan ha fel!).

Förresten, för mig känns en bra historia inte i magen. En bra historia lägger sig någonstans runt överarmarna, som ett pirr på insidan av överarmen, just över armbågen. Känslan sprider sig likt en stelhet till nacken och söker sig ner genom halsen och ner mot mellangärdet.

Det är fullkomligt sant.

Jag tror, på fullt allvar, att jag antingen skulle vara sinnessjuk eller fysiskt sjuk, om jag inte fick skriva historierna.

Så, vad jag ville säga med detta är att ibland framstår det som att man vill ha det där ja:et från ett förlag för att kunna fortsätta skriva. Det är klart att det är viktigt att bli utgiven, och absolut, jag erkänner, att för mig är det mitt mål att kunna leva på att skriva.

Men, även om jag hade fortsatt att få nej från förlag så hade jag ändå skrivit! Det är för att jag, med i princip varje cell i kroppen, vet att det är detta jag gör. Jag skriver.

Oavsett om jag har ett kontrakt eller inte!

 

I år har inte färre än fem kontrakt ramlat in än så länge, så jag antar att jag gjorde något rätt:

Jag skrev och skrev och skrev.

Och skrev om!

 

Vill ni läsa min debutroman, I skuggan av Blå Jungfrun, finns den att köpa hos Idus förlag, hos de flesta bokhandlare, eller låna på bibliotek.

 

 

Nytt kontrakt och nya böcker på gång

Ibland går allting väldigt bra och väldigt fort. Man pitchar (inlägg om att våga pitcha kommer nästa vecka) och får ett rungande JA till svar. Livet går som på räls. Nya böcker planeras, skrivs, redigeras. Gamla böcker går till omtryck. Nya idéer landar och omsätts i praktiken. Möten bokas och arbetet är plötsligt i full gång.

1510511_10207106353161446_4141567858016873535_n

Efter alla år av refuseringsbrev från förlag är det så oändligt skönt med flera JA!

Igår hade jag och Ulrika Söderström första mötet med vår illustratör Emmalill Frank. Det ska verkligen bli spännande att arbeta tillsammans med henne. Älskar hennes bilder!

11255801_10207106353121445_2056987193444127426_n
Så här glad blir man av det första mötet inför boken.

Så, ni som har barn i låg- och mellanstadiet och som gillar arkeologi, upptäcktsfärder och en god deckarhistoria; håll ögonen öppna efter nyheter från Idus förlag i höst.

Biblioteken i mitt hjärta

Det är fantastiskt roligt att så många köper och läser boken I skuggan av Blå Jungfrun, men det är extra roligt att många bibliotek från Skåne i söder till Övertorneå i norr har köpt in den.

Skärmavbild 2015-04-17 kl. 08.54.59

Idag går också en översatt sammanfattning av boken iväg till Turkiet för att se om den kan säljas in där.

Spännande är bara förnamnet!

En stor lastbil har kommit till förlaget

Ja, jag vet att jag tjatar, men ni får antingen stå ut ett tag till eller sluta läsa.

Lastbilen med alldeles färska böcker, direkt från tryckeriet, har nu kommit till förlaget.

En kartong med 200 stycken är på väg hem till mig just i denna stund! Så, vill ni ha ett signerat ex, skicka mig ett mail så ska ni kunna ha påskläsningen klar!

skuggan