Vila och nya idéer

Ibland undrar jag verkligen vilken del av hjärnan idéerna kommer ifrån. Jag har precis avslutat en intensiv redigeringsrunda av en arkeologideckare för barn, tillsammans med Ulrika Söderström, och tänkte att idag ska jag vila.

På måndag är det dags att skriva sista delen till uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun. Men i helgen ska jag vila.

Poff!

Där damp en idé, ganska skruvad, rätt rolig, och mycket tydlig ner i huvudet. Den känns i hela kroppen.

Det är något om ett oformligt navelludd, en viadukt och om att se saker från ett nedanifrånperspektiv.

Det lär blir skruvat.

Men det pirrar över armbågarna.

Då är det värt att arbeta på!

Så var det med den vilan!

typewriter-584696_1280

Hur får karaktärerna kött på benen?

Detta fick jag en fråga om av Peter Bressler igår efter sändning i P4 Kalmar.

”Hur får karaktärerna kött på benen?”

Vad säger man då som författare? Jo …

”De kommer fram inuti huvudet och låter jag dem bara vara där en stund så brukar de karaktärer som verkligen har en historia att berätta, träda fram tydligare. Sen är det bara att skriva.”

Följdfrågan blev så klart:

”Är det magi då menar du?”

Jag svarade att nej det menar jag inte, mer att om man får en idé om en karaktär som vill ha sin historia berättade behöver man inte tänka på att få kött på benen, det är egentligen bara att skriva ner historien när den väl finns där.

Jag tror inte att reportern riktigt förstod vad jag menade och jag kände att jag nog spätt på fördomar om flummiga författare …

 

När jag gick hem sedan funderade jag på det där med karaktärer; hur kommer de egentligen fram?

Jag vet så klart inte hur det är för er andra, men mina finns plötsligt i huvudet. Först som en bild, stilla, låsta i ett rum i tiden, t.ex. inuti en stuga. Efter ett tag börjar de röra sig inuti rummet, därefter mellan rum. Therese på Bå Jungfrun fanns till exempel först i stugans sovrum. Sedan började hon röra sig mellan sovrummet och vardagsrummet. Därefter tog hon sig ut på ängen och ner till stranden.

Och där någonstans, när hon rörde sig över ett större område tog berättelsen fart.

Däremot började jag skriva redan när hon stod still inne i stugan. Då är det ett kämpande med ord, sådant som sedan får redigeras. Hårt och mycket.

 

Resterna av stugan som Therese en gång bodde i.
Stugan som Therese en gång stod i.

 

Det är samma sak nu när jag skriver bok nummer två i serien om Therese. Miljön är i denna 1600-tal. Jag såg Therese i en stuga med jorstampat golv långt ute i skogen. Hon såg ut genom den öppna dörren och mötte vattnet med blicken. Men hon rörde sig inte från den murade spisen. Hon stod stilla där. Passiv.

Efter några veckor som hon fick vara i huvudet började hon röra sig mellan spisen och stugans andra väggar. Sedan började hon att gå ut och använda närmiljön.

IMG_3795

Det är då det magiska inträffar och berättelsen lyfter. Det som tidigare bara var ord som jag fått kämpa för att skriva, svävar nu iväg och tar berättelsen åt helt andra håll än som först var tänkt (nej, jag håller mig inte slaviskt till synopsis men mer om det en annan gång). Det om något är magi. Eller i varje fall rent magiskt.

Då är vi tillbaka till frågan om hur karaktärerna får kött på benen.

Det är helt klart en magisk känsla när karaktären lämnar det lilla rummet och beger sig ut i landskapet. Men magi?

Ja kanske, magin i den skapande kraften!

 

Vill ni höra på ett fantastiskt inspirerande TED-Talk om den kreativa magin så lyssna på Elizabeth Gilbert: Your Elusive Creative Genius