Skrivarkurs på Öland i september

Starta hösten med en skriv- och inspirationshelg på vackra Öland tillsammans med mig och Sofia Sivertsdotter! Vi håller till i gamla Kastlösa skola och hämtar inspiration till skrivandet från det vackra natur- och kulturlandskapet. Det blir massor av skrivövningar och inspirerande samtal, men också tid för ditt eget skrivande.

 

skrivarkurs

Mer info och anmälan: http://www.sivertsdotter.com/kastlosa.htmlS

Miljöskildringar – ge verkligheten en tvist

När jag skrev min första längre bok, I skuggan av Blå Jungfrun, valde jag att bygga den kring platser och miljöer som jag kände till. Eller mer än kände till, jag kunde platserna utan och innan.

Boken utspelar sig på ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. Våren innan jag skrev boken hade jag och tre kollegor varit ute på ön och gjort arkeologiska undersökningar där. Vi fann helt fantastisk arkeologi! Det var verkligen hardcore-Indiana-Jones-arkeologi. 

DSC_0067

Detta gjorde att jag inte bara kände till platsernas historia. Jag hade också en känslomässig relation till ön och omgivningarna.

Jag visste därför hur det kändes att ligga i den lilla vaktstugan under natten när vinden viner runt knuten, hur sanden kändes under klippöverhänget, jag visste hur det luktade i stugan, hur grässtråna från ängen framför stugan kändes mot benen, jag visste hur lätt det är att snubbla på rötter på väg upp till platån där grottorna ligger och jag visste hur hala klipporna är när man gör den sista vandringen mot toppen.

DSC_0016

Den där känslomässiga relationen till miljön och och området där boken utspelar sig, gjorde att miljöskildringarna var enkla och roliga att skriva. De kändes i kroppen (och just miljöskildringarna blev verkligt fint omnämnda i recensioner t.ex. i Dast Magazine och hos Kim M Kimselius).

Jag kan när som helst plocka fram känslan av att gå upp mot grottan Jungfrukammaren, att sitta uppe på toppen, att stå vid strandlinjen och se gotlandsfärjan passera förbi. Därefter kan jag tänka mig in i karaktären och ställa den på platsen, men med min känsla, min upplevelse, av miljön kvar i bröstet.

I uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun, gör jag nu på ungefär samma sätt. Jag utgår ifrån några platser som verkligen känns i kroppen. Platser som har sökt sig under min hud. Platser som jag när som helst kan återskapa känslan av att vara på.

IMG_5230

För min del är det enklast att hitta den känslan vid platser som bär på en lång historia, eller där arkeologiska lämningar vittnar om något som hänt där tidigare.

Om jag skulle försöka mig på att lista upp mina tankar för att skildra miljö, skulle det se ut ungefär så här:

1. Låt handlingen utspela sig på en plats som du inte bara känner, utan har en känslomässig relation till. Platsen ska kunna kännas i kroppen när du tänker på den.

2. Framkalla känslan av att vara på just den platsen. Försätt dig i det sinnestillstånd som karaktären i en specifik scen är och placera, tänk, dig ut till platsen.

3. Använd alla sinnen för att återuppleva platsen. Inte bara hur den ser ut, utan hur doftade det egentligen utanför stugan? Hur låter det när vinden viner genom tallarnas grenar? Hur ser havet ut när du står på de rödaktiga klipporna och solen lyser på vattnet (NEJ, solen glittrar inte i vattnet!) osv. Väv samman alla sinnen för att minnas vad din kropp och själ kommer ihåg av platsen.

4. Undvik långa miljöskildringar. Låt istället karaktärerna snubbla över rötter, halka på klipporna, svettas på vägen upp mot toppen, vinka åt gotlandsfärjan, skrapa ryggen mot stenen i grottans låga ingång och tjura för att stugan aldrig blir varm även om man eldar i kaminen osv. Låt karaktärerna helt enkelt uppleva/leva i miljön.

5. Tvista till det! Jag utgår t.ex. från arkeologiska platser som jag själv varit med och undersökt. Med andra ord; vetenskap är ledordet. Men, i boken spökar det istället på flera av de här platserna. Använd alltså platser rent konkret, men ge dem en tvist eller en helt annan innebörd.

 

Om man skriver om svunnen tid eller platser som man rent fysiskt inte kan uppleva, tänker jag att man egentligen gör på samma sätt. Men behöver bara vara lite bättre på att skapa sin egen värld så att man fortfarande kan placera sig själv i världen och på riktigt uppleva den!

IMG_3742

Vad jag gjorde rätt … tror jag

Ja det gäller alltså detta med att bli utgiven. Att få sitt manus antaget av ett förlag.

Det har varit en lång resa, men framförallt har det varit en rolig och lärorik sådan. 

Jag vet att det i dag finns många olika möjligheter att ge ut en bok. Men jag ville bli antagen av ett förlag. Inte ge ut själv. 

Det finns säkert de som sätter sig ner och tänker att ”nu ska jag skriva en bok.” Därefter klurar man ut ett bra ämne, helst ett som tilltalar många, och sedan skriver man boken. Det är nog smart att göra så och jag ger verkligen all heder till dem som klarar av att arbeta på det sättet.

Jag tillhör tyvärr inte den skaran.

Jag skriver, för att idéer kommer till mig och vägrar lämna mig. Herregud, de smyger sig till och med in i mina drömmar om natten.

Jag skriver för att jag måste, måste, måste, berätta just den där historien.

Jag skriver för att det är någonting hos just den karaktären som sökt upp mig, som gör att det känns som om mitt bröst ska sprängas (ursäkta klyschan) om jag inte skriver hens historia.

Jag skriver för att jag älskar det.

Jag har en låda, nej en flyttkartong, med texter bredvid mitt skrivbord. Texter, som aldrig fick bli böcker.

IMG_1051
bildbevis på karongen

Men bara för att de inte blev antagna av ett förlag, innebär inte att de inte var värda något! Vissa av texterna är någorlunda bra, vissa kanske skulle kunna arbetas om och en dag bli en bok, vissa av texterna håller inte alls.

Vissa är direkt pinsamma.

Men, vad de har gemensamt är att de alla kändes inombords, innan de blev ord på ett papper. De har alla ett syfte, en mening. De var mer än övning. Just de orden, just då, var de mest viktiga. De som ville skrivas.

Jag skrev innan jag blev antagen. Jag skrev före, under och efter att alla refuseringar trillade in (och nu pratar vi många refuseringar!).

Jag skriver fortfarande.

Så, det jag gjorde rätt, för att äntligen få det där efterlängtade kontraktet från ett förlag, var att jag skrev för att jag inte visste, och fortfarande inte vet hur man lever annars. Som någon sagt före mig, jag skriver för att jag är en skrivande människa (jag tror det var Bodil Malmsten som sa det men jag kan ha fel!).

Förresten, för mig känns en bra historia inte i magen. En bra historia lägger sig någonstans runt överarmarna, som ett pirr på insidan av överarmen, just över armbågen. Känslan sprider sig likt en stelhet till nacken och söker sig ner genom halsen och ner mot mellangärdet.

Det är fullkomligt sant.

Jag tror, på fullt allvar, att jag antingen skulle vara sinnessjuk eller fysiskt sjuk, om jag inte fick skriva historierna.

Så, vad jag ville säga med detta är att ibland framstår det som att man vill ha det där ja:et från ett förlag för att kunna fortsätta skriva. Det är klart att det är viktigt att bli utgiven, och absolut, jag erkänner, att för mig är det mitt mål att kunna leva på att skriva.

Men, även om jag hade fortsatt att få nej från förlag så hade jag ändå skrivit! Det är för att jag, med i princip varje cell i kroppen, vet att det är detta jag gör. Jag skriver.

Oavsett om jag har ett kontrakt eller inte!

 

I år har inte färre än fem kontrakt ramlat in än så länge, så jag antar att jag gjorde något rätt:

Jag skrev och skrev och skrev.

Och skrev om!

 

Vill ni läsa min debutroman, I skuggan av Blå Jungfrun, finns den att köpa hos Idus förlag, hos de flesta bokhandlare, eller låna på bibliotek.

 

 

Man kanske skulle skriva en bok

Hur ofta har ni som lyckats få en, eller flera, av era alster publicerade fått höra något i stil med (från icke-srivande människor):

– Ja man skulle ta och skriva en bok.

Oftast reagerar jag inte alls på detta utan ler, nickar och svarar något i stil med:

– Ja, gör det.

För jag tycker verkligen att alla borde försöka skriva en bok. Tänk så roligt det hade varit om fler skrev och man kunde få massor av inspiration av varandra. En stor eloge till alla som vill och försöker.

 

Men varför skriver inte fler av de här ”man kanske skulle skriva en bok”? Det finns så klart många olika alternativ. De kanske inte vågar, inte orkar, bara kastar ur sig en fras utan att tänka på vad de egentligen säger. Eller:

1. De kastar bort sin potential.

2. Det är möjligen något svårare att skriva en bok, än att kasta ur sig en fras.

Jag tror på alternativ nummer två!

 

Om vi riktar argumentet åt ett annat yrke så blir argumentationen rätt otrolig:

– Jaså du är konstnär? Ja jag har alltid sagt att man skulle ta och måla sig några Picassos.

Eller:

– Läkare minsann?! Ja om man skulle ta och börja som hjärtspecialist kanske.

Vi förstår givetvis att det är rätt lång utbildning, mycket övning, och många gånger blod, svett och tårar för att ta oss till att bli läkare eller måla som någon av de stora konstnärerna.

Men en bok, ja det skulle man nog ta och skriva.

 

Jag brukar som sagt inte bry mig när folk kastar ur sig den där frasen. Men jag skulle vilja berätta för dem att de flesta av oss som har lyckats få våra alster publicerade har, under många år, skrivit, skrivit om och skrivit om igen. I en oändlighet. För att det är så roligt, och spännande, och intressant.

 

Jag har skrivit för att det varit roligt, för min egen skull, för att jag har något att säga, för att jag egentligen inte har något att säga, för att jag varit olycklig, för att jag varit lycklig osv.

Jag skriver för att det är det jag gör.

Jag skriver. Skriver. Skriver.

 

Till er som verkligen försöker, till er som verkligen vill skriva, till er som drömmer om att ge ut en bok:

Ni som skriver för att ni finns, för att ni sliter med formuleringar, med att stjäla en strimma tid för att lyckas få ner några meningar under en lördag när familjen vill ha sin uppmärksamhet.

Det här är verkligen inte till er!

 

Jag tycker att alla som vill ska skriva. Skriva, skriva, skriva. Men jag tycker också att man ska tänka på att det är långt från ”skulle” till gör. Så därför ni som tänker att man skulle skriva en bok:

Gör det! Skriv boken. Eller bara en mening. Eller bara ett ord.

Men skriv!

För varje ord är du ett steg närmare boken.

Och vad bättre är, du är faktiskt en av dem som har tagit dig från ”skulle” till gör!