Att skriva för film

I förrgår anordnade Författarcentrum Syd en workshop i att skriva för film.  Regissören Erica Elfström var kursledare och delade med sig av sin kunskap.

Det var givande timmar, minst sagt! Alla hade med sig två boksidor som vi skulle arbeta med och omvandla till en filmscen.

demonstration-767982_1280
Geralt/Pixabay

Det som Erica främst tryckte på är att i filmen måste man hela tiden tänka på för vem man skriver för (publiken, regissören, skådespelarna, filmteamet), och vad publiken ser. Även om vi som författare också tänker på detta, så tycker jag att här blev det tydligare och ett större djup i den innebörden. Det är också en intressant aspekt av skrivandet att manuset är ett levande dokument, även efter det har blivit antaget till att faktiskt bli film.

En annan sak som jag tror både manusförfattare och författare kan ha stor hjälp av, är att hela tiden skruva hjärnan ett steg längre. T.ex. om en pappa och en son åker motorcykel i inledningsscenen, så är det vi ser ett direkt (eller indirekt) beroendeförhållande; pappan kör, medan sonen åker. Detta beroendeförhållande kan sedan fördjupas och lyftas fram i filmen. Det kan till och med vara på det sättet att det är just detta som är filmen. Visst jobbar vi som författare också med detaljerna, men inom filmens värld känns det som att det är på en mycket djupare nivå. Det är en sak som jag verkligen kommer ha nytta av i det skönlitterära skrivandet.

En tredje aha-upplevelse från kursen är att det i en enda bok kanske finns 30 filmer, eller 50, eller fler. Man måste som manusförfattare alltså verkligen välja ut vilken film man vill skriva. 

Efter föreläsningsstunden var det dags att arbeta praktiskt. Vi skulle alltså omvandla två boksidor till en scen. Fokus var essensen i scenen, vändningar och beat.

Jag skrev en scen utifrån två sidor från boken Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Som  manusförfattare har man stor frihet att ändra skeendet i scenen, så länge själva essensen av det man vill få fram kommer med.

Hur det blev?

Ungefär så här:

SCEN
EXT – TYSKLAND – KASERN – VINTER

Ett tiotal pojkar står i ring kring Frederick. De är alla klädda i varma kläder, utom Frederick som endast har nattsärk på sig. En kommendant står lite vid sidan av klungan. Han håller en svart, grov gummislang i ena handen.

KOMMENDANTEN
(Till pojken i mitten av klungan)
Är ni den svagaste, Frederick?

Frederick håller blicken fästad på något utanför kaserngården. Svarar inte. Kommendanten höjer armen och slår flera slag rakt över Fredericks ansikte. Werner rycker till varje gång som slangen träffar huden. Fredericks ansikte blöder.

KOMMENDANTEN
Nå?!

Frederick står böjd. Flämtar. Blod droppar ner i snön. Kommendanten ler ett hånfullt leende. Vänder sig mot Werner.

KOMMENDANTEN
(ryter)
Werner!

Kommendanten sträcker slangen mot Werner. Werner tar tre steg in till Frederick. Han fattar tag i slangen. Knogarna vitnar av greppet. Han ser bort mot de snötäckta bergen i bakgrunden. Sen höjer han armen.

Vid fjärde slaget rasar Frederick ihop i snön. Kommendanten höjer armen till ett stopp. Går fram till Frederick. Sliter tag i hans hår och håller upp huvudet.

KOMMENDANTEN
(väsande)
Är ni den svagaste Frederick?

Frederick ligger kvar på marken och skakar.

FREDERICK
Vissa är svaga på vissa sätt, herr kommendant, andra på andra.

Det här var otroligt givande timmar!

Verkligen inte sista gången jag skrev för film. Så fantastiskt roligt!

Vad jag gjorde rätt … tror jag

Ja det gäller alltså detta med att bli utgiven. Att få sitt manus antaget av ett förlag.

Det har varit en lång resa, men framförallt har det varit en rolig och lärorik sådan. 

Jag vet att det i dag finns många olika möjligheter att ge ut en bok. Men jag ville bli antagen av ett förlag. Inte ge ut själv. 

Det finns säkert de som sätter sig ner och tänker att ”nu ska jag skriva en bok.” Därefter klurar man ut ett bra ämne, helst ett som tilltalar många, och sedan skriver man boken. Det är nog smart att göra så och jag ger verkligen all heder till dem som klarar av att arbeta på det sättet.

Jag tillhör tyvärr inte den skaran.

Jag skriver, för att idéer kommer till mig och vägrar lämna mig. Herregud, de smyger sig till och med in i mina drömmar om natten.

Jag skriver för att jag måste, måste, måste, berätta just den där historien.

Jag skriver för att det är någonting hos just den karaktären som sökt upp mig, som gör att det känns som om mitt bröst ska sprängas (ursäkta klyschan) om jag inte skriver hens historia.

Jag skriver för att jag älskar det.

Jag har en låda, nej en flyttkartong, med texter bredvid mitt skrivbord. Texter, som aldrig fick bli böcker.

IMG_1051
bildbevis på karongen

Men bara för att de inte blev antagna av ett förlag, innebär inte att de inte var värda något! Vissa av texterna är någorlunda bra, vissa kanske skulle kunna arbetas om och en dag bli en bok, vissa av texterna håller inte alls.

Vissa är direkt pinsamma.

Men, vad de har gemensamt är att de alla kändes inombords, innan de blev ord på ett papper. De har alla ett syfte, en mening. De var mer än övning. Just de orden, just då, var de mest viktiga. De som ville skrivas.

Jag skrev innan jag blev antagen. Jag skrev före, under och efter att alla refuseringar trillade in (och nu pratar vi många refuseringar!).

Jag skriver fortfarande.

Så, det jag gjorde rätt, för att äntligen få det där efterlängtade kontraktet från ett förlag, var att jag skrev för att jag inte visste, och fortfarande inte vet hur man lever annars. Som någon sagt före mig, jag skriver för att jag är en skrivande människa (jag tror det var Bodil Malmsten som sa det men jag kan ha fel!).

Förresten, för mig känns en bra historia inte i magen. En bra historia lägger sig någonstans runt överarmarna, som ett pirr på insidan av överarmen, just över armbågen. Känslan sprider sig likt en stelhet till nacken och söker sig ner genom halsen och ner mot mellangärdet.

Det är fullkomligt sant.

Jag tror, på fullt allvar, att jag antingen skulle vara sinnessjuk eller fysiskt sjuk, om jag inte fick skriva historierna.

Så, vad jag ville säga med detta är att ibland framstår det som att man vill ha det där ja:et från ett förlag för att kunna fortsätta skriva. Det är klart att det är viktigt att bli utgiven, och absolut, jag erkänner, att för mig är det mitt mål att kunna leva på att skriva.

Men, även om jag hade fortsatt att få nej från förlag så hade jag ändå skrivit! Det är för att jag, med i princip varje cell i kroppen, vet att det är detta jag gör. Jag skriver.

Oavsett om jag har ett kontrakt eller inte!

 

I år har inte färre än fem kontrakt ramlat in än så länge, så jag antar att jag gjorde något rätt:

Jag skrev och skrev och skrev.

Och skrev om!

 

Vill ni läsa min debutroman, I skuggan av Blå Jungfrun, finns den att köpa hos Idus förlag, hos de flesta bokhandlare, eller låna på bibliotek.

 

 

När magin tar form

Jag fullkomligt älskar när historien lyfter! Ja, jag vet att säkert varenda en som skrivit en bok eller novell, eller en längre berättelse vet vad jag pratar om och vilken fantastisk känsla det är.

Men ibland är det svårt att hitta fram till den där känslan. Till ögonblicket när texten verkligen börjar flyga.

Jag skulle vilja sammanfatta stegen fram till magin och historien lyfter på följande sätt:

1. Jag har en idé. En riktigt bra idé. En sådan där idé som liksom pyr i kroppen.

2. Jag spaltar ner min briljanta idé. Gör ett grovt synopsis. Det mesta går smidigt.

3. Research. En underbar tid tar vid där jag läser allt som handlar om tiden, området, historien etc. om det ämne jag tänker skriva om.

4. Jag förlänger och bygger ut synopsiset tills det är någon form av grov skiss/researchunderlag.

5. Jag börjar skriva. Och det går super! Till och med mer än super; det går fantastiskt!

6. Till ca 18000 ord. Då börjar det bli trögt.

7. Det är då det gäller att hålla ut! Sitta kvar. Skriva, eller stirra på dokumentet, men sitta kvar!

Till alla er som försöker eller håller på att skriva en bok eller en berättelse. Kör du fast, på ord 3000 eller ord 30000; ge inte upp! Fortsätt sitta med dokumentet framför dig. Fortsätt skriva!

Skriv en annan scen. En annan handling. Ett annat ord. Eller bara stirra på dokumentet. Men lämna det inte! Vad du än gör, lämna det inte!

Du vet nämligen inte vad som sedan kan få berättelsen att ta fart igen. Det kan vara en scen i en film du tittar på, något som en vän säger (tack Ulrika Söderström!), en bild eller en mening sagd av någon på radion. 

Med andra ord, det kan vara nästan vad som helst.

8. Orden flödar. Magin har kommit på besök!

 

Lärdom av det här är så klart att man måste stå ut. Man måste bli kvar. Kämpa sig igenom ett par tunga perioder för att komma ut på sidan där magin finns. Det där har nog alla vi som skriver hört innan. Då kan man undra varför det är så svårt att komma ihåg från gång till gång!?

Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång. Nu är jag på ca 38000 ord i uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun och berättelsen har lyft. Orden finns där, historien är bara att hämta och plocka ner. Det är enkelt, lätt och roligt.

De sista 20000 orden var dock inte särskilt roliga att skriva. De var tunga, svåra att finna och svåra att få ner på pappret. Berättelsen var trög. Den gick inte åt det håll jag tänkt (nej jag följer inte slaviskt ett synopsis) och karaktärerna gjorde inte som jag ville.

Men jag är glad att jag satt kvar, för nu, nu lyfter vi!

skuggan