Miljöskildringar – ge verkligheten en tvist

När jag skrev min första längre bok, I skuggan av Blå Jungfrun, valde jag att bygga den kring platser och miljöer som jag kände till. Eller mer än kände till, jag kunde platserna utan och innan.

Boken utspelar sig på ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. Våren innan jag skrev boken hade jag och tre kollegor varit ute på ön och gjort arkeologiska undersökningar där. Vi fann helt fantastisk arkeologi! Det var verkligen hardcore-Indiana-Jones-arkeologi. 

DSC_0067

Detta gjorde att jag inte bara kände till platsernas historia. Jag hade också en känslomässig relation till ön och omgivningarna.

Jag visste därför hur det kändes att ligga i den lilla vaktstugan under natten när vinden viner runt knuten, hur sanden kändes under klippöverhänget, jag visste hur det luktade i stugan, hur grässtråna från ängen framför stugan kändes mot benen, jag visste hur lätt det är att snubbla på rötter på väg upp till platån där grottorna ligger och jag visste hur hala klipporna är när man gör den sista vandringen mot toppen.

DSC_0016

Den där känslomässiga relationen till miljön och och området där boken utspelar sig, gjorde att miljöskildringarna var enkla och roliga att skriva. De kändes i kroppen (och just miljöskildringarna blev verkligt fint omnämnda i recensioner t.ex. i Dast Magazine och hos Kim M Kimselius).

Jag kan när som helst plocka fram känslan av att gå upp mot grottan Jungfrukammaren, att sitta uppe på toppen, att stå vid strandlinjen och se gotlandsfärjan passera förbi. Därefter kan jag tänka mig in i karaktären och ställa den på platsen, men med min känsla, min upplevelse, av miljön kvar i bröstet.

I uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun, gör jag nu på ungefär samma sätt. Jag utgår ifrån några platser som verkligen känns i kroppen. Platser som har sökt sig under min hud. Platser som jag när som helst kan återskapa känslan av att vara på.

IMG_5230

För min del är det enklast att hitta den känslan vid platser som bär på en lång historia, eller där arkeologiska lämningar vittnar om något som hänt där tidigare.

Om jag skulle försöka mig på att lista upp mina tankar för att skildra miljö, skulle det se ut ungefär så här:

1. Låt handlingen utspela sig på en plats som du inte bara känner, utan har en känslomässig relation till. Platsen ska kunna kännas i kroppen när du tänker på den.

2. Framkalla känslan av att vara på just den platsen. Försätt dig i det sinnestillstånd som karaktären i en specifik scen är och placera, tänk, dig ut till platsen.

3. Använd alla sinnen för att återuppleva platsen. Inte bara hur den ser ut, utan hur doftade det egentligen utanför stugan? Hur låter det när vinden viner genom tallarnas grenar? Hur ser havet ut när du står på de rödaktiga klipporna och solen lyser på vattnet (NEJ, solen glittrar inte i vattnet!) osv. Väv samman alla sinnen för att minnas vad din kropp och själ kommer ihåg av platsen.

4. Undvik långa miljöskildringar. Låt istället karaktärerna snubbla över rötter, halka på klipporna, svettas på vägen upp mot toppen, vinka åt gotlandsfärjan, skrapa ryggen mot stenen i grottans låga ingång och tjura för att stugan aldrig blir varm även om man eldar i kaminen osv. Låt karaktärerna helt enkelt uppleva/leva i miljön.

5. Tvista till det! Jag utgår t.ex. från arkeologiska platser som jag själv varit med och undersökt. Med andra ord; vetenskap är ledordet. Men, i boken spökar det istället på flera av de här platserna. Använd alltså platser rent konkret, men ge dem en tvist eller en helt annan innebörd.

 

Om man skriver om svunnen tid eller platser som man rent fysiskt inte kan uppleva, tänker jag att man egentligen gör på samma sätt. Men behöver bara vara lite bättre på att skapa sin egen värld så att man fortfarande kan placera sig själv i världen och på riktigt uppleva den!

IMG_3742