Att skriva för film

I förrgår anordnade Författarcentrum Syd en workshop i att skriva för film.  Regissören Erica Elfström var kursledare och delade med sig av sin kunskap.

Det var givande timmar, minst sagt! Alla hade med sig två boksidor som vi skulle arbeta med och omvandla till en filmscen.

demonstration-767982_1280
Geralt/Pixabay

Det som Erica främst tryckte på är att i filmen måste man hela tiden tänka på för vem man skriver för (publiken, regissören, skådespelarna, filmteamet), och vad publiken ser. Även om vi som författare också tänker på detta, så tycker jag att här blev det tydligare och ett större djup i den innebörden. Det är också en intressant aspekt av skrivandet att manuset är ett levande dokument, även efter det har blivit antaget till att faktiskt bli film.

En annan sak som jag tror både manusförfattare och författare kan ha stor hjälp av, är att hela tiden skruva hjärnan ett steg längre. T.ex. om en pappa och en son åker motorcykel i inledningsscenen, så är det vi ser ett direkt (eller indirekt) beroendeförhållande; pappan kör, medan sonen åker. Detta beroendeförhållande kan sedan fördjupas och lyftas fram i filmen. Det kan till och med vara på det sättet att det är just detta som är filmen. Visst jobbar vi som författare också med detaljerna, men inom filmens värld känns det som att det är på en mycket djupare nivå. Det är en sak som jag verkligen kommer ha nytta av i det skönlitterära skrivandet.

En tredje aha-upplevelse från kursen är att det i en enda bok kanske finns 30 filmer, eller 50, eller fler. Man måste som manusförfattare alltså verkligen välja ut vilken film man vill skriva. 

Efter föreläsningsstunden var det dags att arbeta praktiskt. Vi skulle alltså omvandla två boksidor till en scen. Fokus var essensen i scenen, vändningar och beat.

Jag skrev en scen utifrån två sidor från boken Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Som  manusförfattare har man stor frihet att ändra skeendet i scenen, så länge själva essensen av det man vill få fram kommer med.

Hur det blev?

Ungefär så här:

SCEN
EXT – TYSKLAND – KASERN – VINTER

Ett tiotal pojkar står i ring kring Frederick. De är alla klädda i varma kläder, utom Frederick som endast har nattsärk på sig. En kommendant står lite vid sidan av klungan. Han håller en svart, grov gummislang i ena handen.

KOMMENDANTEN
(Till pojken i mitten av klungan)
Är ni den svagaste, Frederick?

Frederick håller blicken fästad på något utanför kaserngården. Svarar inte. Kommendanten höjer armen och slår flera slag rakt över Fredericks ansikte. Werner rycker till varje gång som slangen träffar huden. Fredericks ansikte blöder.

KOMMENDANTEN
Nå?!

Frederick står böjd. Flämtar. Blod droppar ner i snön. Kommendanten ler ett hånfullt leende. Vänder sig mot Werner.

KOMMENDANTEN
(ryter)
Werner!

Kommendanten sträcker slangen mot Werner. Werner tar tre steg in till Frederick. Han fattar tag i slangen. Knogarna vitnar av greppet. Han ser bort mot de snötäckta bergen i bakgrunden. Sen höjer han armen.

Vid fjärde slaget rasar Frederick ihop i snön. Kommendanten höjer armen till ett stopp. Går fram till Frederick. Sliter tag i hans hår och håller upp huvudet.

KOMMENDANTEN
(väsande)
Är ni den svagaste Frederick?

Frederick ligger kvar på marken och skakar.

FREDERICK
Vissa är svaga på vissa sätt, herr kommendant, andra på andra.

Det här var otroligt givande timmar!

Verkligen inte sista gången jag skrev för film. Så fantastiskt roligt!

Recension av ”Att hitta glädje i skrivandet” av Kim M. Kimselius

Nu har jag läst Kim M. Kimselius bok Att hitta glädje i skrivandet. Det är en 416 sidor lång bok, som behandlar skrivandet från olika vinklar, det mesta baserat på Kimselius egna erfarenheter.

Boken är uppdelad i 114 (!) korta kapitel, där varje kapitel tar upp en aspekt av skrivandet. Det är allt från idé, till särskrivningar, till att hitta rätt förlag när din bok väl är färdigskriven. Att hitta glädje i skrivandet är uppdelad i fyra delar, Från idé till färdig bok, steg för steg hur du skriver din bok, skrivregler och skrivtips och boktips, skrivkurser och efterord. Det gör det enkelt att slå upp den del man är intresserad av vilket underlättar läsningen, och användningen, av boken.

Jag uppfattar Att hitta glädje i skrivandet som en bok vilken passar utmärkt för personer som är intresserad av att skriva men inte riktigt vet hur de ska komma igång, eller kanske inte riktigt vågar lita på att det går. För är det något som genomsyrar Kimselius bok, är det budskapet att om du vill skriva, är det klart att du ska skriva! Det här är ett viktigt budskap som jag ser det och Kimselius delar även med sig av sina egna erfarenheter av branschen. Vi som läsare får reda på att det inte alltid är lätt att arbeta som författare, det är hårt arbete. Själv arbetar Kimselius mellan 8-17 nästan dagligen och väntar inte på inspiration, utan skriver även om inte flödet alltid finns där. Men och det är ett viktigt men, skrivandet i sig ska vara lust- och glädjefyllt även om det ibland är hårt arbete. Det gäller att förstå och se på skrivandet som en viktig uppgift, något man behöver skapa tid till.

I nästa skrivhandbok av Kimselius (vilken jag tror att vi kan se fram emot om ett par år) ser jag gärna en fördjupning av en del av de ämnen hon tar upp. Ibland blir kapitlen lite för korta och läsaren hinner aldrig riktigt ner till djupet.

I baksidestexten till Att hitta glädje i skrivandet skriver Kimselius:
”Det här är en bok för dig som drömmer om att bli författare, eller bara vill förbättra ditt skrivande.”
Jag tycker det stämmer väldigt bra. Jag uppfattar boken som en bra början för den som vill börja skriva, men inte riktigt har kommit igång, eller kanske för den som kört fast i sitt skrivande.

Boken är skriven med glatt humör och Kimselius kärlek till orden skiner verkligen igenom.

Att hitta glädje i skrivandet får 4 av 5 stjärnor av mig.

 

9789186485559_200_att-hitta-gladje-i-skrivandet_haftad

Vila och nya idéer

Ibland undrar jag verkligen vilken del av hjärnan idéerna kommer ifrån. Jag har precis avslutat en intensiv redigeringsrunda av en arkeologideckare för barn, tillsammans med Ulrika Söderström, och tänkte att idag ska jag vila.

På måndag är det dags att skriva sista delen till uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun. Men i helgen ska jag vila.

Poff!

Där damp en idé, ganska skruvad, rätt rolig, och mycket tydlig ner i huvudet. Den känns i hela kroppen.

Det är något om ett oformligt navelludd, en viadukt och om att se saker från ett nedanifrånperspektiv.

Det lär blir skruvat.

Men det pirrar över armbågarna.

Då är det värt att arbeta på!

Så var det med den vilan!

typewriter-584696_1280

Vad jag gjorde rätt … tror jag

Ja det gäller alltså detta med att bli utgiven. Att få sitt manus antaget av ett förlag.

Det har varit en lång resa, men framförallt har det varit en rolig och lärorik sådan. 

Jag vet att det i dag finns många olika möjligheter att ge ut en bok. Men jag ville bli antagen av ett förlag. Inte ge ut själv. 

Det finns säkert de som sätter sig ner och tänker att ”nu ska jag skriva en bok.” Därefter klurar man ut ett bra ämne, helst ett som tilltalar många, och sedan skriver man boken. Det är nog smart att göra så och jag ger verkligen all heder till dem som klarar av att arbeta på det sättet.

Jag tillhör tyvärr inte den skaran.

Jag skriver, för att idéer kommer till mig och vägrar lämna mig. Herregud, de smyger sig till och med in i mina drömmar om natten.

Jag skriver för att jag måste, måste, måste, berätta just den där historien.

Jag skriver för att det är någonting hos just den karaktären som sökt upp mig, som gör att det känns som om mitt bröst ska sprängas (ursäkta klyschan) om jag inte skriver hens historia.

Jag skriver för att jag älskar det.

Jag har en låda, nej en flyttkartong, med texter bredvid mitt skrivbord. Texter, som aldrig fick bli böcker.

IMG_1051
bildbevis på karongen

Men bara för att de inte blev antagna av ett förlag, innebär inte att de inte var värda något! Vissa av texterna är någorlunda bra, vissa kanske skulle kunna arbetas om och en dag bli en bok, vissa av texterna håller inte alls.

Vissa är direkt pinsamma.

Men, vad de har gemensamt är att de alla kändes inombords, innan de blev ord på ett papper. De har alla ett syfte, en mening. De var mer än övning. Just de orden, just då, var de mest viktiga. De som ville skrivas.

Jag skrev innan jag blev antagen. Jag skrev före, under och efter att alla refuseringar trillade in (och nu pratar vi många refuseringar!).

Jag skriver fortfarande.

Så, det jag gjorde rätt, för att äntligen få det där efterlängtade kontraktet från ett förlag, var att jag skrev för att jag inte visste, och fortfarande inte vet hur man lever annars. Som någon sagt före mig, jag skriver för att jag är en skrivande människa (jag tror det var Bodil Malmsten som sa det men jag kan ha fel!).

Förresten, för mig känns en bra historia inte i magen. En bra historia lägger sig någonstans runt överarmarna, som ett pirr på insidan av överarmen, just över armbågen. Känslan sprider sig likt en stelhet till nacken och söker sig ner genom halsen och ner mot mellangärdet.

Det är fullkomligt sant.

Jag tror, på fullt allvar, att jag antingen skulle vara sinnessjuk eller fysiskt sjuk, om jag inte fick skriva historierna.

Så, vad jag ville säga med detta är att ibland framstår det som att man vill ha det där ja:et från ett förlag för att kunna fortsätta skriva. Det är klart att det är viktigt att bli utgiven, och absolut, jag erkänner, att för mig är det mitt mål att kunna leva på att skriva.

Men, även om jag hade fortsatt att få nej från förlag så hade jag ändå skrivit! Det är för att jag, med i princip varje cell i kroppen, vet att det är detta jag gör. Jag skriver.

Oavsett om jag har ett kontrakt eller inte!

 

I år har inte färre än fem kontrakt ramlat in än så länge, så jag antar att jag gjorde något rätt:

Jag skrev och skrev och skrev.

Och skrev om!

 

Vill ni läsa min debutroman, I skuggan av Blå Jungfrun, finns den att köpa hos Idus förlag, hos de flesta bokhandlare, eller låna på bibliotek.

 

 

När magin tar form

Jag fullkomligt älskar när historien lyfter! Ja, jag vet att säkert varenda en som skrivit en bok eller novell, eller en längre berättelse vet vad jag pratar om och vilken fantastisk känsla det är.

Men ibland är det svårt att hitta fram till den där känslan. Till ögonblicket när texten verkligen börjar flyga.

Jag skulle vilja sammanfatta stegen fram till magin och historien lyfter på följande sätt:

1. Jag har en idé. En riktigt bra idé. En sådan där idé som liksom pyr i kroppen.

2. Jag spaltar ner min briljanta idé. Gör ett grovt synopsis. Det mesta går smidigt.

3. Research. En underbar tid tar vid där jag läser allt som handlar om tiden, området, historien etc. om det ämne jag tänker skriva om.

4. Jag förlänger och bygger ut synopsiset tills det är någon form av grov skiss/researchunderlag.

5. Jag börjar skriva. Och det går super! Till och med mer än super; det går fantastiskt!

6. Till ca 18000 ord. Då börjar det bli trögt.

7. Det är då det gäller att hålla ut! Sitta kvar. Skriva, eller stirra på dokumentet, men sitta kvar!

Till alla er som försöker eller håller på att skriva en bok eller en berättelse. Kör du fast, på ord 3000 eller ord 30000; ge inte upp! Fortsätt sitta med dokumentet framför dig. Fortsätt skriva!

Skriv en annan scen. En annan handling. Ett annat ord. Eller bara stirra på dokumentet. Men lämna det inte! Vad du än gör, lämna det inte!

Du vet nämligen inte vad som sedan kan få berättelsen att ta fart igen. Det kan vara en scen i en film du tittar på, något som en vän säger (tack Ulrika Söderström!), en bild eller en mening sagd av någon på radion. 

Med andra ord, det kan vara nästan vad som helst.

8. Orden flödar. Magin har kommit på besök!

 

Lärdom av det här är så klart att man måste stå ut. Man måste bli kvar. Kämpa sig igenom ett par tunga perioder för att komma ut på sidan där magin finns. Det där har nog alla vi som skriver hört innan. Då kan man undra varför det är så svårt att komma ihåg från gång till gång!?

Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång. Nu är jag på ca 38000 ord i uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun och berättelsen har lyft. Orden finns där, historien är bara att hämta och plocka ner. Det är enkelt, lätt och roligt.

De sista 20000 orden var dock inte särskilt roliga att skriva. De var tunga, svåra att finna och svåra att få ner på pappret. Berättelsen var trög. Den gick inte åt det håll jag tänkt (nej jag följer inte slaviskt ett synopsis) och karaktärerna gjorde inte som jag ville.

Men jag är glad att jag satt kvar, för nu, nu lyfter vi!

skuggan

 

Man kanske skulle skriva en bok

Hur ofta har ni som lyckats få en, eller flera, av era alster publicerade fått höra något i stil med (från icke-srivande människor):

– Ja man skulle ta och skriva en bok.

Oftast reagerar jag inte alls på detta utan ler, nickar och svarar något i stil med:

– Ja, gör det.

För jag tycker verkligen att alla borde försöka skriva en bok. Tänk så roligt det hade varit om fler skrev och man kunde få massor av inspiration av varandra. En stor eloge till alla som vill och försöker.

 

Men varför skriver inte fler av de här ”man kanske skulle skriva en bok”? Det finns så klart många olika alternativ. De kanske inte vågar, inte orkar, bara kastar ur sig en fras utan att tänka på vad de egentligen säger. Eller:

1. De kastar bort sin potential.

2. Det är möjligen något svårare att skriva en bok, än att kasta ur sig en fras.

Jag tror på alternativ nummer två!

 

Om vi riktar argumentet åt ett annat yrke så blir argumentationen rätt otrolig:

– Jaså du är konstnär? Ja jag har alltid sagt att man skulle ta och måla sig några Picassos.

Eller:

– Läkare minsann?! Ja om man skulle ta och börja som hjärtspecialist kanske.

Vi förstår givetvis att det är rätt lång utbildning, mycket övning, och många gånger blod, svett och tårar för att ta oss till att bli läkare eller måla som någon av de stora konstnärerna.

Men en bok, ja det skulle man nog ta och skriva.

 

Jag brukar som sagt inte bry mig när folk kastar ur sig den där frasen. Men jag skulle vilja berätta för dem att de flesta av oss som har lyckats få våra alster publicerade har, under många år, skrivit, skrivit om och skrivit om igen. I en oändlighet. För att det är så roligt, och spännande, och intressant.

 

Jag har skrivit för att det varit roligt, för min egen skull, för att jag har något att säga, för att jag egentligen inte har något att säga, för att jag varit olycklig, för att jag varit lycklig osv.

Jag skriver för att det är det jag gör.

Jag skriver. Skriver. Skriver.

 

Till er som verkligen försöker, till er som verkligen vill skriva, till er som drömmer om att ge ut en bok:

Ni som skriver för att ni finns, för att ni sliter med formuleringar, med att stjäla en strimma tid för att lyckas få ner några meningar under en lördag när familjen vill ha sin uppmärksamhet.

Det här är verkligen inte till er!

 

Jag tycker att alla som vill ska skriva. Skriva, skriva, skriva. Men jag tycker också att man ska tänka på att det är långt från ”skulle” till gör. Så därför ni som tänker att man skulle skriva en bok:

Gör det! Skriv boken. Eller bara en mening. Eller bara ett ord.

Men skriv!

För varje ord är du ett steg närmare boken.

Och vad bättre är, du är faktiskt en av dem som har tagit dig från ”skulle” till gör!

 

 

Att låta två historier gifta sig

pratade Marie Hermansson i senaste numret av tidningen Skriva. En idé räcker oftast inte, men om man har en historia och låter den ligga till sig så kan en historia till komma fram.

Och då, då kan det bli riktigt bra!

Jag har många halva berättelser som ligger i kartonger och lådor runt omkring i huset. Vissa höll inte måttet, andra blev tråkiga och i flera av dem kom jag aldrig karaktären tillräckligt nära.

Det tar så klart emot att slänga idéer, även om jag nog för det mesta tänkt att de här kommer det aldrig bli färdiga böcker av.

Men, för det finns alltid ett men, idag trillade helt plötsligt en stor historia ner. Det var inte heller stopp där, istället nästlade sig den här historien in i en tidigare. En som ligger i högen med halvfärdiga manus.

Det har inte hänt tidigare, men nu tror jag minsann att det kan komma en berättelse där en man i en skyttegrav har ett förhållande (nej inte på det vanliga, uttjatade sättet man möter kvinna …) med en dödligt trött 40-årig kvinna.

De där två idéerna gifte sig med varandra.

Två historier ska snart bli en.

En stor berättelse.

Förhoppningsvis.

Men först ska berättelsen om Therese bli färdig.

Därför låter jag mannen i skyttegraven sitta där och vänta. Jag vet ju redan hur det kommer gå för honom. Och för henne.

Men ni, ja ni får hålla ut ett par år till!

road-163518_1280

Hur får karaktärerna kött på benen?

Detta fick jag en fråga om av Peter Bressler igår efter sändning i P4 Kalmar.

”Hur får karaktärerna kött på benen?”

Vad säger man då som författare? Jo …

”De kommer fram inuti huvudet och låter jag dem bara vara där en stund så brukar de karaktärer som verkligen har en historia att berätta, träda fram tydligare. Sen är det bara att skriva.”

Följdfrågan blev så klart:

”Är det magi då menar du?”

Jag svarade att nej det menar jag inte, mer att om man får en idé om en karaktär som vill ha sin historia berättade behöver man inte tänka på att få kött på benen, det är egentligen bara att skriva ner historien när den väl finns där.

Jag tror inte att reportern riktigt förstod vad jag menade och jag kände att jag nog spätt på fördomar om flummiga författare …

 

När jag gick hem sedan funderade jag på det där med karaktärer; hur kommer de egentligen fram?

Jag vet så klart inte hur det är för er andra, men mina finns plötsligt i huvudet. Först som en bild, stilla, låsta i ett rum i tiden, t.ex. inuti en stuga. Efter ett tag börjar de röra sig inuti rummet, därefter mellan rum. Therese på Bå Jungfrun fanns till exempel först i stugans sovrum. Sedan började hon röra sig mellan sovrummet och vardagsrummet. Därefter tog hon sig ut på ängen och ner till stranden.

Och där någonstans, när hon rörde sig över ett större område tog berättelsen fart.

Däremot började jag skriva redan när hon stod still inne i stugan. Då är det ett kämpande med ord, sådant som sedan får redigeras. Hårt och mycket.

 

Resterna av stugan som Therese en gång bodde i.
Stugan som Therese en gång stod i.

 

Det är samma sak nu när jag skriver bok nummer två i serien om Therese. Miljön är i denna 1600-tal. Jag såg Therese i en stuga med jorstampat golv långt ute i skogen. Hon såg ut genom den öppna dörren och mötte vattnet med blicken. Men hon rörde sig inte från den murade spisen. Hon stod stilla där. Passiv.

Efter några veckor som hon fick vara i huvudet började hon röra sig mellan spisen och stugans andra väggar. Sedan började hon att gå ut och använda närmiljön.

IMG_3795

Det är då det magiska inträffar och berättelsen lyfter. Det som tidigare bara var ord som jag fått kämpa för att skriva, svävar nu iväg och tar berättelsen åt helt andra håll än som först var tänkt (nej, jag håller mig inte slaviskt till synopsis men mer om det en annan gång). Det om något är magi. Eller i varje fall rent magiskt.

Då är vi tillbaka till frågan om hur karaktärerna får kött på benen.

Det är helt klart en magisk känsla när karaktären lämnar det lilla rummet och beger sig ut i landskapet. Men magi?

Ja kanske, magin i den skapande kraften!

 

Vill ni höra på ett fantastiskt inspirerande TED-Talk om den kreativa magin så lyssna på Elizabeth Gilbert: Your Elusive Creative Genius