Den otäckaste bok jag läst …

… sa en ung recensent om I skuggan av Blå Jungfrun. Och jag blev alldeles överlycklig.

Belinda Graham på Tidningen Kulturvinden skriver om I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster:

” … det här handlar inte om ett av de där snälla, ofarliga spökena som man blivit van vid i dagens populära mysrysare för slukaråldern. Det här är på liv och död. Här blir läsaren uppskrämd på riktigt – och högre betyg än så kan en klassisk spökhistoria inte få!”

Mm, ska det vara, ska det vara på riktigt!

Men är spökena egentligen onda? Nu känner jag ju dem lite mer, så jag skulle kunna berätta för er varför de spökar. Men, nej ni får helt enkelt vänta tills trean kommer ut i stället :)

Trevlig helg!

 

978-91-7577-168-7_framsidanskuggsyster-3

I gränslandet – att hitta berättelserna i landskapet

Jag älskar att befinna mig i verklighetens gränsland.

Eftersom jag har ägnat många år av mitt liv till forskning inom arkeologi, var detta med att berättelserna hela tiden letade sig utanför verkligheten ett problem för mig under lång tid. Mina tankar kretsade hela tiden kring frågor om man får skriva berättelser i verklighetens gränsland som utspelar sig på arkeologiska platser som man själv forskar om? 

Jag kan få en idé om någon karaktär eller en övergripande idé om berättelsen, men det är först när jag ger mig ut i landskapet och hittar den där perfekta platsen, den där ruinen där hon har bott eller han har levt, som berättelsen börjar leva.

978-91-7577-168-7_framsidan

Nu, när jag håller på med tredje boken i serien I skuggan av Blå Jungfrun, berättar jag 1600-talsTherese historia. Jag visste från början att hon var från ett litet samhälle norr om Kalmar, samt att hon dog på Blå Jungfrun (svårt att spöka om man lever liksom …). Så mycket mer än det visste jag dock inte.

Gäddesnäs, är en underbar plats med stensättningar från vikingatid längs en ås som sluttar ner mot en avskild bukt. Tre tomtningar ligger på rad längs vattenbrynet och skvallrar om att här gick fiskare i land under medeltiden för att söka skydd för natten (tomtningar är lite av ett hardcore-arkeologiskt begrepp som innebär små ruiner efter enkla kojor/stugor vilka restes längs stränderna och som tolkas som att fiskare och sjömän gick iland för att söka skydd för väder och vind, dateras ofta till medeltid.).

IMG_5183

Jag gick längs en lång allé som ledde fram till ån där ruinerna av en gammal kvarn från 1600-talet står. Jag vandrade längs ån, bort till flera odlingsrösen och hittade en torpruin som stod övervuxen i skogen.

PANG! sa det i huvudet. Synen ändrades.

Pojkarna nere vid ån skrattade rått. På marken bakom dem låg en lemlästad pojke, knappt mer än ett trasigt bylte, fasthållen av en två större killar. Ute i vattnet stod en man med med håret fastklistrat av svett längs pannan och tänder som lyste bruna. Han vände sig mot pojken på marken. 

– Kom och ta den då!

Han grinade och hötte med säcken över det forsande vattnet. 

Fascinerat betraktade jag skådespelet som försiggick både inuti mitt huvud och intill mig vid ån.

Hon kom över gårdsplanen. Jag såg hur hennes fingrar kramade en knytnävesstor sten. Såg hur hon drog handen bakåt och tog i med all kraft.
Hörde det klinkande ljudet när pojken med de bruna tänderna segnade ner i vattnet.  
– Släpp honom!

Hon pekade byltet som låg fastklämd under pojkarna. 

– Släpp honom, väste hon. 


Sällan har jag sett ögon som glöder på det sätt Thereses gjorde. Vad jag just hade upplevt var en liten bit av 1600-tals Therese liv. Hon, som är anledningen till alla hemsökelser i böckerna I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster. 

Det är en ynnest att kunna fånga berättelserna som ligger ute i landskapet. På det sättet kan jag lyfta fram en del historiska händelser, några arkeologiska platser och på samma gång berätta en historia från verklighetens gränsland.

I skuggan av Blå Jungfrun och Skuggsyster finner ni om ni klickar på titlarna. Ni kan också beställa dem från Adlibris och Bokus.

Läs mer om mig och mina böcker på annakarinandersson.se

 

skugganskuggsyster-3

 

 

Recensioner och glädje

Nu är det ganska exakt ett år sedan som I skuggan av Blå Jungfrun släpptes.

Fortfarande kommer en del boktips och recensioner om boken vilket verkligen är roligt!

När man hittar såna här fina boktips, denna gång från Uppvidinge bibliotek, så är det lätt att bli glad!

https://bibliotek.uppvidinge.se/documents/72544/100348/I+skuggan+av+Blå+Jungfrun/26710b63-255d-4b43-a982-526e8fc4b6e5

 

Skärmavbild 2016-04-11 kl. 10.37.27

 

Att få en dålig recension – eller varför jag aldrig skulle kunna recensera böcker

Man vet att den kommer, den där dagen när ens bok får en dålig recension. När recensenten inte alls tycker att man gjort ett bra arbete, när recensenten koncentrerar sig mer på att finna fel, än på att dras med i historien.

Man vet att den kommer och att man bör ha en strategi för hur man ska förhålla sig till det.

Ändå, går det inte riktigt att värja sig för känslan. Ni vet den där känslan när man sitter framför datorn, det plingar in i inkorgen och något i stil med ”ny recension” syns på skärmen. Man öppnar dokumentet och iskylan sprider sig, blixtsnabbt i kroppen.

Jag vet, jag förstår att kritik är bra, att man ska ta åt sig och göra bättre till nästa gång. Jag vet också att all publicitet är bra publicitet osv. Nej, jag blir inte gråtfärdig, även om så klart egot får sig en törn. Eller i det här fallet en rejäl känga.

Jag blir lite besviken, lite arg och lite uppgiven.

Men, jag blir ännu mer säkrare på vad jag INTE vill göra, och det är att recensera böcker!

Jag får ofta frågan om jag vill läsa en bok och säga något om den. Det gör jag gärna. Men, jag vill inte recensera böcker på det där sättet som riktiga bokrecenster gör. Jag vill hitta styrkorna i böckerna, men jag vill inte påtala svagheterna. Inte officiellt.

Jag kan gärna vara den som påtalar för någon att ”detta kunde du jobbat mer med, detta saknas osv” men då gör jag gärna det i ett samtal.

Efter många år inom det akademiska har jag levt nära kritiken varje dag. Jag har varit handledare och examinator för många uppsatser, kritiserat och berömt. Men vet ni, jag vill verkligen inte längre vara den som ger negativ kritik.

Jag vill lyfta den som skrivit en bok. Jag vill berömma den för historien. För uppfinningsrikedomen. För språket. För att personen slutförde projektet.

Så nej, jag ska inte recensera böcker!

Men det finns det andra som gör.

För att läsa några verkligt fina recensioner om boken, så hittar ni dem hos Dast Magazine, hos BTJ, hos Kim M Kimselius och på Bookiecookiez.

Och till er som vill läsa boken, så kan jag glädja er med att den andra upplagan av I skuggan av Blå Jungfrun nu finns hos förlaget (med korrfelen korrigerade:))!

Trevlig tisdag!

978-91-7577-168-7_framsidan

Jag gästbloggar hos Cecilia Lindecrantz

Om arkeologi (nähe!?!) och spökhistorier.

Får man verkligen använda arkeologi till att skriva spökhistorier? Vad händer med faktan då? Fast tänk om man kan använda spökhistorier för att öka intresset för arkeologi och historia. Hade inte det varit häftigt?!

 

Läs hela inlägget på Cecilias blogg:

http://finest.se/vonlindecrantz/2015/04/29/forfattarinnan-anna-karin-andersson-gastar/

1424021455-7184

Biblioteken i mitt hjärta

Det är fantastiskt roligt att så många köper och läser boken I skuggan av Blå Jungfrun, men det är extra roligt att många bibliotek från Skåne i söder till Övertorneå i norr har köpt in den.

Skärmavbild 2015-04-17 kl. 08.54.59

Idag går också en översatt sammanfattning av boken iväg till Turkiet för att se om den kan säljas in där.

Spännande är bara förnamnet!

Alla projekt ska ha en början

Och min ungdomsbok, som är på väg ut på Idus förlag i vår,  började som ett arkeologiskt forskningsprojekt på den mytomspunna ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund.

 

inventering pågår

 

Jag och två kollegor, startade förra året upp ett forskningsprojekt där ön Blå Jungfrun står i fokus. Under fyra dagar under våren 2014 bodde vi på ön, inventerade och provgrävde i en av grottorna och under ett stort klippöverhäng.

Klippöverhänget

 

Syftet med projektet var i ett första steg att ta reda på mer om fornlämningsbilden på ön. Har människor varit ut till Jungfrun under alla tider? Hur har ön i så fall använts? Med tanke på öns alla grottor och speciella landskap var det inte heller uteslutet att det kunde finnas lämningar av rituell karaktär där.

Det är också en kittlande tanke att när de första människorna kom till södra ostkusten syntes Blå Jungfrun redan i horisonten. Kanske har några människor för många tusen år sedan, stått vid stranden och blickat ut över vattnet och sett en märklig ö som höjde sig långt över vattenytan. Kanske tänkte de, liksom många människor idag tänker varje sommar; dit ska vi åka. 

 

Om man som jag har en hjärna som ständigt skapar berättelser, finns det i det närmaste inget bättre ställe på jorden att vara på än en öde ö som sedan urminnes tider varit känd som ett ont ställe. Ett ställe för trolldom, häxor och ond, bråd död.

Så min hjärna kombinerade helt enkelt ett fantastiskt spännande arkeologiskt projekt med en historia om spöken, längtan, mystik och lite ung kärlek. Och under tre månader under hösten 2014 växte ”I skuggan av Blå Jungfrun” fram.

 

Vad vi fann? Ja det var långt över förväntan!

Det kan ni läsa om i rapporten som kom igår på Kalmar Läns Museum.

 

11050187_10152765926937775_7460664432023773215_o

http://www.kalmarlansmuseum.se/museet/rapporter/fornlamningar-pa-bla-jungfrun/