Jag gästbloggar hos Cecilia Lindecrantz

Om arkeologi (nähe!?!) och spökhistorier.

Får man verkligen använda arkeologi till att skriva spökhistorier? Vad händer med faktan då? Fast tänk om man kan använda spökhistorier för att öka intresset för arkeologi och historia. Hade inte det varit häftigt?!

 

Läs hela inlägget på Cecilias blogg:

http://finest.se/vonlindecrantz/2015/04/29/forfattarinnan-anna-karin-andersson-gastar/

1424021455-7184

Forskning, stipendium och skönlitteratur

I dag kom två positiva besked:

Jag har kommit med i den ENORMT stora konferensen MESO 2015 i Belgrad som handlar om, just det, Mesolitikum, och jag har fått stipendium för att åka dit.

Jag ska hålla två presentationer om min forskning; den första som handlar om att anledningen till att vi inte sett särskilt mycket åt det östra materialet från stenåldern beror på den politiska bilden under 1900-talet snarare än avsaknad av material. Hyfsat kontroversiellt, jäkligt stora namn i sessionen så där kommer nerverna vara på spänn!

Sedan ska vi också presentera Blå Jungfrun-projektet. Den lilla ön utanför Oskarshamns och Ölands kust som nu blir internationell kändis (och ungdomsbok).

Dessutom ska jag äntligen få se Danube Gorge och Lepenski Vir!

Vet ni inte vad det är?

f9ff73_1d2d6732fa543d267d465cc89d245536.jpg_srb_p_867_650_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srb

 

Googla! Fantastiska platser!

 

lepenskivirart2sm

 

Research när den är som roligast

Nu pågår  förberedelserna för bok nr två i serien om Therese och Daniel. Den här historien börjar som en spökhistoria på ön Blå Jungfrun (som kommer ut på Idus förlag i april). I bok nr två får läsaren följa med längre tillbaka i tiden.

För min del handlar förberedelserna till en ny berättelse, om att besöka platserna, läsa på om arkeologin och historien kring den bygd boken kommer utspela sig i, samt att vandra längs de stigar som bokens karaktärer en gång gjorde.

Som den arkeolog jag är, är det inte en slump att jag valt att skriva böcker som utspelar sig just kring arkeologi och historia. Jag fullkomligt älskar det historiska landskapet!

Det gäller att välja sina researchdagar med omsorg. En dag som denna är det helt enkelt fantastiskt att känna berättelsen växa fram samtidigt som man får besöka underbara historiska och arkeologiska platser.

 

Jag vandrar i det landskapet hon en gång gjorde och ser det hon en gång kan ha sett.

IMG_5232

 

 

Upptäcker resterna efter stället där de gömde mannen som var så sjuk (på arkeologispråk kallar vi detta tomtning, tolkas ofta som rester av medeltida enklare skydd vid vatten, som små hus eller tältliknande anordningar).

IMG_5185

 

Hittar ställena dit de var tvungna att ta sig när det verkligen blev allvar (rent arkeologiskt är detta en labyrint på ett gravfält som är daterat till Vikingatid. Labyrinten kan dock vara yngre än gravarna.)

IMG_5183

 

Och till slut hittade jag resterna efter hennes stuga i skogen.

IMG_5224

I gårdsarkivet står det att läsa ”Torp på G-näs, under Strömsrum, avhyst 1689”.

Therese far och bror bodde kvar på torpet efter hennes försvinnande. En morgon, tio år efter det att fadern dött, kom inte heller brodern tillbaka efter gäddfisket. I kyrkans anteckningar går att läsa ”Dräng Gustaf, försvunnen vid fiske”.

Därefter får stugan förfalla.

Röjningsröse i anslutning till stugan

 

Nu finns hon. På riktigt. Inte bara som en svag skugga i huvudet. Utan som en verklig person. En människa av kött och blod, av svett och tårar, av längtan och av sorg.

Nu tar det hårda arbetet vid, det där att få ner hennes liv på pränt.

Men oj så fantastiskt roligt det är att få använda arkeologin och historien till att skriva berättelser om människor som kan ha funnits på dessa ställen.

Research när den är som roligast helt enkelt!

 

Vårmorgonen den 17 april 1647, när träden speglas i vattnet nedanför G-näs, är en morgon som Therese aldrig kommer att glömma … 

IMG_5236

 

Alla projekt ska ha en början

Och min ungdomsbok, som är på väg ut på Idus förlag i vår,  började som ett arkeologiskt forskningsprojekt på den mytomspunna ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund.

 

inventering pågår

 

Jag och två kollegor, startade förra året upp ett forskningsprojekt där ön Blå Jungfrun står i fokus. Under fyra dagar under våren 2014 bodde vi på ön, inventerade och provgrävde i en av grottorna och under ett stort klippöverhäng.

Klippöverhänget

 

Syftet med projektet var i ett första steg att ta reda på mer om fornlämningsbilden på ön. Har människor varit ut till Jungfrun under alla tider? Hur har ön i så fall använts? Med tanke på öns alla grottor och speciella landskap var det inte heller uteslutet att det kunde finnas lämningar av rituell karaktär där.

Det är också en kittlande tanke att när de första människorna kom till södra ostkusten syntes Blå Jungfrun redan i horisonten. Kanske har några människor för många tusen år sedan, stått vid stranden och blickat ut över vattnet och sett en märklig ö som höjde sig långt över vattenytan. Kanske tänkte de, liksom många människor idag tänker varje sommar; dit ska vi åka. 

 

Om man som jag har en hjärna som ständigt skapar berättelser, finns det i det närmaste inget bättre ställe på jorden att vara på än en öde ö som sedan urminnes tider varit känd som ett ont ställe. Ett ställe för trolldom, häxor och ond, bråd död.

Så min hjärna kombinerade helt enkelt ett fantastiskt spännande arkeologiskt projekt med en historia om spöken, längtan, mystik och lite ung kärlek. Och under tre månader under hösten 2014 växte ”I skuggan av Blå Jungfrun” fram.

 

Vad vi fann? Ja det var långt över förväntan!

Det kan ni läsa om i rapporten som kom igår på Kalmar Läns Museum.

 

11050187_10152765926937775_7460664432023773215_o

http://www.kalmarlansmuseum.se/museet/rapporter/fornlamningar-pa-bla-jungfrun/