Förhandsbeställ boken hos förlaget!

Först händer inget, sen inget och så plötsligt går allt fort.

Nu finns min I skuggan av Blå Jungfrun att förhandsbeställa hos Idus Förlag.

 

Vill du hellre köpa ett signerat ex går det alldeles utmärkt. Då kan du beställa den direkt av mig om ett par veckor när boken kommer rykande färsk från tryckeriet.

skuggan

 

 

 

Virtuellt lanseringsparty 31 mars

typewriter-566771_1280I e-bokens era har Ariton förlag virtuellt lanseringsparty av Över en fika med påtår den 31 mars kl. 19.00-21.00 på länken: https://www.facebook.com/events/805515186152717/

 

I antologin ingår En kort stund som är en novell jag skrivit. Texten skrevs först som en skräcknovell, en genre jag aldrig tidigare provat. När den väl var skriven visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den. Till slut skrevs den om till att vara en person som sitter på ett café och minns saker som hände förr. Den skickades därefter till ett par novelltävlingar och kom med i Över en fika med påtår. 

 

Under lanseringspartyt kommer det att bjudas på författarpresentationer, filmer och skrivtips.

Att börja skriva

 

 

Det är en skön känsla att ta slaskdokumentet, faktadokumentet, listan på karaktärerna, scenerna, fotografierna, och faktiskt börja skriva.

De vilar något magiskt i de där första orden (som ändå kommer bli bortredigerade sedan men mer om det en annan gång).

I den här stugan kommer jag att spendera rätt mycket tid framöver.

 

I morse när världen såg ut så här, skrev jag alltså den första meningen i andra boken om Therese:

17 april 1647 …

IMG_4691

Research när den är som roligast

Nu pågår  förberedelserna för bok nr två i serien om Therese och Daniel. Den här historien börjar som en spökhistoria på ön Blå Jungfrun (som kommer ut på Idus förlag i april). I bok nr två får läsaren följa med längre tillbaka i tiden.

För min del handlar förberedelserna till en ny berättelse, om att besöka platserna, läsa på om arkeologin och historien kring den bygd boken kommer utspela sig i, samt att vandra längs de stigar som bokens karaktärer en gång gjorde.

Som den arkeolog jag är, är det inte en slump att jag valt att skriva böcker som utspelar sig just kring arkeologi och historia. Jag fullkomligt älskar det historiska landskapet!

Det gäller att välja sina researchdagar med omsorg. En dag som denna är det helt enkelt fantastiskt att känna berättelsen växa fram samtidigt som man får besöka underbara historiska och arkeologiska platser.

 

Jag vandrar i det landskapet hon en gång gjorde och ser det hon en gång kan ha sett.

IMG_5232

 

 

Upptäcker resterna efter stället där de gömde mannen som var så sjuk (på arkeologispråk kallar vi detta tomtning, tolkas ofta som rester av medeltida enklare skydd vid vatten, som små hus eller tältliknande anordningar).

IMG_5185

 

Hittar ställena dit de var tvungna att ta sig när det verkligen blev allvar (rent arkeologiskt är detta en labyrint på ett gravfält som är daterat till Vikingatid. Labyrinten kan dock vara yngre än gravarna.)

IMG_5183

 

Och till slut hittade jag resterna efter hennes stuga i skogen.

IMG_5224

I gårdsarkivet står det att läsa ”Torp på G-näs, under Strömsrum, avhyst 1689”.

Therese far och bror bodde kvar på torpet efter hennes försvinnande. En morgon, tio år efter det att fadern dött, kom inte heller brodern tillbaka efter gäddfisket. I kyrkans anteckningar går att läsa ”Dräng Gustaf, försvunnen vid fiske”.

Därefter får stugan förfalla.

Röjningsröse i anslutning till stugan

 

Nu finns hon. På riktigt. Inte bara som en svag skugga i huvudet. Utan som en verklig person. En människa av kött och blod, av svett och tårar, av längtan och av sorg.

Nu tar det hårda arbetet vid, det där att få ner hennes liv på pränt.

Men oj så fantastiskt roligt det är att få använda arkeologin och historien till att skriva berättelser om människor som kan ha funnits på dessa ställen.

Research när den är som roligast helt enkelt!

 

Vårmorgonen den 17 april 1647, när träden speglas i vattnet nedanför G-näs, är en morgon som Therese aldrig kommer att glömma … 

IMG_5236

 

Femminutersregeln – ett knep för att bota scenskräck

September 2008. Jag och en kollega var på väg till Malta, den fantastiska ön i Medelhavet. Men det här var ingen semesterresa, det var på Malta som en av de största arkeologiska konferenserna i Europa skulle hållas. Det var också här som jag för första gången skulle presentera min egen forskning. Nervös var jag inte. Snarare rädd. Skräckslagen!

Adrenalinet rusade runt i kroppen redan innan planet hunnit lyfta från Kastrup. Någonstans där måste jag skräckslaget ha sagt till min, mycket lugnare kollega, något i stil med:

”Jag skiter i det här och åker hem istället.”

Var på han svarade något i stil med:

”Klart du inte gör. Tänk bara på femminutersregeln!”

”Femminutersregeln?!”

”Ja visst” svarade kollegan glatt ”memorera bara de första fem minuterna av ditt framförande så löser sig allt sen.”

Forskningspresentation i Kiel. Dödligt nervös.

 

 

Den där meningen! Den har räddat mig massor av gånger. Och de få gånger när jag inte memorerat ett framförande, utan tänkt ”äsch det här ämnet kan jag prata om utantill” då har det inte blivit så bra. Jag har också märkt att om de första minuterna blir bra då blir även resten av framförandet det.

 

Femminutersregeln utgår ifrån att när adrenalinet slår till efter ca en halvminut på scen, så kommer hjärnan att stänga av alla andra funktioner än flyktbehovet (ok detta är inte vetenskapligt, bara självupplevt!). Viljan till flykt gör att du inte kommer minnas ett smack av vad du ska säga, är det riktigt illa kommer du knappt kunna läsa ditt medhavda manus.

Så, till femminutersregeln:

1. Memorera de första fem minuterna av ditt framförande. Detta gäller även om du har ett manus! Gå inte upp på scenen med ett skrivet manus utan att ändå kunna de första meningarna utantill!

2. Ta inte lättvindigt på memorerandet! Framförandet ska sitta så benhårt att om du höll på att falla ner från en klippa så skulle du komma ihåg orden. Ord för ord!

3. När du övar på ditt framförande, börja alltid med att innan du börjar prata eller tänka orden, gunga fram och tillbaka på hälarna till tårna och tillbaka igen. Gör detta så att du verkligen känner golvet under fötterna. Att du står stadigt. Grunda dig helt enkelt. Därefter andas du in, djupt, och när du andats ut så börjar du prata eller tänka på det du ska säga.

4. När du väl står på scen gör du samma procedur; grunda dig själv, andas in och ut innan du börjar tala till din publik. Detta gör att kroppen och hjärnan känner igen situationen (också helt icke vetenskapligt!) samtidigt som du hjälper dig själv att ta fram det memorerade framförandet på ett klart, tydligt och lugnt sätt.

 

Jag har sett de mest briljanta forskare stå som stammande nervvrak på scenen. Då missar man att föra ut budskapet till publiken.

Gör inte det!

Är du nervös inför att tala inför folk, använd istället femminutersregeln.

Jag lovar dig att det kommer att gå lite bättre.

Lycka till!

 

Sen tror jag inte att alla, mig själv medräknade, kan bli fantastiska talare. För det behöver man nog älska att stå på scen. Men alla kan i alla fall ta sig igenom situationen och levererat det budskap man ville.

Utmaning och den fantastiska femminutersregeln

typewriter-584696_1280Det där att man som författare ska sitta på sin kammare och skapa är en tid som är väldigt passé.

För en som älskar ord, men mest det skrivna och inte det talade,  är detta en utmaning. Att först säga Jag finns, och sedan fortsätta med Och nu ska ni lyssna för jag har något viktigt att säga er. 

 

Men å andra sidan, man kan se det positiv; jag tillhör inte de med scenskräck, jag tycker inte det är superläskigt att stå inför publik och har jag bara övat in vad jag ska säga de första fem minuterna rinner de flesta ord på av sig själv efter det.

 

Femminutersregeln är fantastisk när det gäller att tala inför människor.

Vad den går ut på mer ingående och hur man bäst tillämpar den?

Det skriver jag om i morgon.

Stay tuned med andra ord!

Alla projekt ska ha en början

Och min ungdomsbok, som är på väg ut på Idus förlag i vår,  började som ett arkeologiskt forskningsprojekt på den mytomspunna ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund.

 

inventering pågår

 

Jag och två kollegor, startade förra året upp ett forskningsprojekt där ön Blå Jungfrun står i fokus. Under fyra dagar under våren 2014 bodde vi på ön, inventerade och provgrävde i en av grottorna och under ett stort klippöverhäng.

Klippöverhänget

 

Syftet med projektet var i ett första steg att ta reda på mer om fornlämningsbilden på ön. Har människor varit ut till Jungfrun under alla tider? Hur har ön i så fall använts? Med tanke på öns alla grottor och speciella landskap var det inte heller uteslutet att det kunde finnas lämningar av rituell karaktär där.

Det är också en kittlande tanke att när de första människorna kom till södra ostkusten syntes Blå Jungfrun redan i horisonten. Kanske har några människor för många tusen år sedan, stått vid stranden och blickat ut över vattnet och sett en märklig ö som höjde sig långt över vattenytan. Kanske tänkte de, liksom många människor idag tänker varje sommar; dit ska vi åka. 

 

Om man som jag har en hjärna som ständigt skapar berättelser, finns det i det närmaste inget bättre ställe på jorden att vara på än en öde ö som sedan urminnes tider varit känd som ett ont ställe. Ett ställe för trolldom, häxor och ond, bråd död.

Så min hjärna kombinerade helt enkelt ett fantastiskt spännande arkeologiskt projekt med en historia om spöken, längtan, mystik och lite ung kärlek. Och under tre månader under hösten 2014 växte ”I skuggan av Blå Jungfrun” fram.

 

Vad vi fann? Ja det var långt över förväntan!

Det kan ni läsa om i rapporten som kom igår på Kalmar Läns Museum.

 

11050187_10152765926937775_7460664432023773215_o

http://www.kalmarlansmuseum.se/museet/rapporter/fornlamningar-pa-bla-jungfrun/

1000 korrekturläsningar

 

Blå Jungfrun

 

Sista korret innan förlaget skickar boken till tryck.

Det innebär att snart så kan alla som vill läsa ”I skuggan av Blå Jungfrun” – en berättelse om längtan och spöken som tar sin början med ett upphittat smycke på en öde ö i norra Kalmarsund.

Bakgrund till historien?

Det var visst något om ett arkeologiskt forskningsprojekt på en öde ö, något om ett rådjur som skrek om natten, och något om en flicka i grottan Jungfrukammaren.

Men om det berättar jag mer i morgon.

Grottan Jungfrukammaren

Förresten, det finns inga rådjur på ön Blå Jungfrun …

Nya tider

IMG_3494

Den gamla tiden som doktorand är förbi.

Jag kom ut på andra sidan.

Med titel.

 

Nu är det andra tider.

Tider som förut bara har varit en dröm.

Drömmar som varit så konkreta att de blivit till kartonger överfulla av manus.

Halvfärdiga. Färdiga. Dåliga. Mindre dåliga. Refuserade.

Alla nödvändiga.

Manus som skapade de tider som är nu.

Skrivtider.

Boktider.

 

Det kommer den här bloggen att handla om. Processen. Processerna.

Det som inte syns.

Skriva.

Skriva om.

Redigera.

Sända till förlag.

Hoppas.

Tro.

Misstro.

Och drömma.

Framförallt kommer bloggen att handla om att drömma.

 

Och lite om mod också.

Det där om att kasta sig ut.