Lilla bokens dag på Mönsterås bibliotek

Igår var jag, Martin Svensson och Sofia Hedman inbjudna att prata om våra böcker på Lilla bokens dag på Mönsterås bibliotek.

10592633_10207989001107093_6511757406664718747_n

Ett 60-tal barn och vuxna kom för att lyssna på oss. Det slog mig då att det är en konst att föreläsa för barn. Jag som är van att hålla föreläsningar för vuxna fick verkligen anstränga mig för att få föreläsningen till en lättsammare, och därmed roligare, nivå.

Det var verkligen intressant att lyssna på de andra två författarna med, som pratade om sina böcker. Sofia berättade vad hennes böcker för lite mindre barn har hämtat inspiration ifrån, och Martin pratade om att det minsann inte alls är lätt att vara kär även när man är ung.

En mycket givande dag som avslutades med fika, glass och signering!

10448759_10207989001187095_7218523979719288663_n

Författarkliniken 2015

Författarkliniken är över för i år. Två oerhört inspirerande dagar med författare, coacher, skrivpedagoger, förläggare och agenter på scen. Allt anordnat av Ann Ljungberg.

11986599_10207950954875961_2335585569750190338_n

I år höll jag också en välbesökt workshop/föreläsning där jag pratade om mina erfarenheter när det gäller att skriva för unga. En stor del av föreläsningen handlade om att ta fram fantasin, tillåta spärrarna att öppnas och att skapa tillfällen under dagen, där fantasin verkligen får flöda.

Föreläsningen handlade också mycket om att vara ärlig och verkligen skapa  utifrån dig själv.

Den tredje biten som jag tog upp var, att sitta kvar. Att sitta kvar när kroppen, och hjärnan, egentligen inte vill och att sitta kvar för att man har bestämt sig. Bestämt sig för att bli klar med sitt manus!

Böcker skriver sig aldrig själva.

Inte ens barnböcker!

Detta skriver jag mer om senare i veckan.

11949468_422751447929241_3996125990913258843_n
Foto Ewa Broberg

Det var många författare som var intressanta att lyssna på, men den som absolut rörde mig starkast var Björn Ranelid. Det var ett fantastiskt framförande! Ett framförande som verkligen satte fingret exakt på hur det känns att skriva och hur stor makt orden kan ha.

11898612_10207944012782413_1437104284114367631_n

 

Sara Lövestam höll en oerhört inspirerande och rolig föreläsning.

11949544_10207950954315947_4449075466175575330_n

 

 

Liksom PeKå Englund

11947425_10207950953875936_8552283331639977273_n

 

och Lars Wilderäng

11923594_10207950954635955_2526576214553976331_n

 

samt Susanna Alakoski.

11215738_10207950953555928_4849527972009212061_n

 

Så avslutar vi med ett par bilder över en del andra mycket intressanta föreläsare som stod på scen. Ser redan fram till nästa år! 

11222005_10207950954395949_8873740122751622566_n11951838_10207936584636714_8314349408846862689_n

 

11951176_10207950953635930_6508402464751600824_n

 

 

 

Om man inte ger upp så ljusnar det – gästblogginlägg av författare Eva Ludvigsen

Eva nr2 litet format-Foto Nadja Hallström

Jag är den ständiga optimisten. Ibland brukar jag likna mig själv vid den där plastleksaken som brukar se ut som en stor clown med en tyngd i botten. En sådan där som barn brukar slå på, skratta högt åt när clownen drar med huvudet rätt ner i baken. För att sekunden senare resa sig upp igen. Fortfarande med det stora leendet fastklistrat i ansiktet.
En sådan är jag. Det är inte alltid det är speciellt behändigt att ha det så men jag ska erkänna att det har sina stunder. När man behöver att framtidstron är ljus och orubbad, oavsett vad som sker runt omkring sig. Det flaskar sig alltid, sade min danska farmor jämt och menade att bra saker kommer till en om man bara härdar ut och då gärna med bravur och storskalighet.
När jag väntade mitt tredje barn låg jag mest på soffan och såg mina två bråkstakar till ungar röja runt i vardagsrummet. Jag kunde just inget annat. Vare sig av ork, lust eller vilja. Jag låg där och såg hur barnet i magen roterade, en lovande fotbollsspelare, och kände hur livet passerade utanför fönstret. Helt utan min medverkan. Jag som var van att resa runt i världen, hänga på mingel och utmana mitt intellekt. Först när min man, Mr Underbar, påtalade att så här kunde det inte fortgå. Så här kunde vi inte ha det. Det måste väl ändå finnas något du kan utmana dig med på hemmaplan?
Det enda jag kunde komma på var en skrivarkurs på distans. Där jag kunde sitta i min allt mer tighta pyjamas i soffhörnet och skriva mina alster utan att se de andra deltagarnas reaktioner. Utan att höra deras kommentarer och försök till respons. Så tänkte jag då.

Nu, ganska precis fyra år efter den tanken, tänker jag helt annorlunda. Jag beundrar Mr Underbar för att han klev in och skakade om mig. Gjorde mig medveten om att livet höll på att passera, och att jag hade valet att ändra på takten. Få mig mer glad och full av lust igen. För när jag skrev på den första uppgiften hände något inom mig. Som om något legat på lur i massor av år och bara ville ut. Som om jag hade en kraft av fantasi som vibrerade och skakade om mig. Faktiskt, lite så var det. Redan vid den första uppgiften visste jag att detta var något jag var ämnat för. Något jag var bra på, något att satsa på.
Så jag och mitt clownansikte skrev ihop en roman. Deadline var satt till när det var dags att köra in till förlossningen. Alltså, ungefär två månader. Jag skrev som i feber om svenska tjejen Lova (https://evaludvigsen.wordpress.com/lova/)som av oförklarlig anledning hoppar av en buss mitt ute i Australiens ödemark. Utan att kunna något om djur eller bondgård pratar hon in sig på ett jobb på en fårfarm, helt enkelt för att det känns som om människorna på gården passar henne. Chris, traktens veterinär, faller omedelbart för den tystlåtna svenskan men erbjuder vänskap i första hand. Tills allt ändrar sig och Lova ser vad hon har framför sig. Typ så.
Det tog cirka ett år av research på själva bokbranschen, skapande av blogg, medverkan på mingel och annat innan min debutroman Lova kom ut på Frank förlag maj 2013. Förlaget hade ett tag letat efter andra manus än svenska deckare. Efter stormen av Fifty Shades och allt vad det nu hette såg de en öppning för mer kärlek och romantik än ond bråd död. Precis min uppfattning av Lova. Vi skrev kontrakt och allt var frid och fröjd. Den inbundna boken kom lagom till releasefesten och pocketen ett halvår senare. För att sälja slut på bara tre veckor.
Det var då allt började. Slutet kan man säga. Förlaget vägrade trycka upp fler böcker om jag inte gav henne pengar. Det hade jag ju inte lust med. Det var inte avtalet vi hade skapat från början.
Så vi rev kontrakt på Lova samt bok nummer två, Här och nu (https://debutantbloggen.wordpress.com/2013/12/23/urdrucken-champagne-ar-battre-an-ingen-alls/). Jag gick därifrån gråtande och stammande. Inte ens ett år hade gått från releasefesten och där stod jag.

Utkastad, utfrusen och bortglömd.

Bortgjord till och med.

Så jag gjorde det enda rätta. Berättade allt för mina kära författarkollegor en oförglömlig kväll då motgångarna försökte bräcka varandra och sedan lade jag mig på soffan för att deppa ihop. Ge upp helt enkelt. Det hade varit roligt men det var det inte längre. Det var pinsamt, förnedrande och jobbigt. Det måste helt enkelt finnas annat jag passar till. Möbeltapetsering? Tyskakurs? Keramik? Något sådant. Eller bara vara med mina barn. Så där med lego över hela huset och spela spel tills ungarna dör stora tristessdöden. Och jag med för den delen.
Då hörde sig två förlag av sig. ”Skicka till oss, du passar in i vår profil.” Jag minns att jag sneglade över datorskärmen. Var det en dold kamera här någonstans? Någon som ville driva med mig. Mina författarkollegor låg på. ”Lägg av nu, sluta deppa och tyck synd om dig själv. Ta tag i det här nu.” Och så den värsta av allt. ”Jag utmanar dig att sända manuset till fem förlag innan dagens slut.”
Jag är så jäkla lättlurad. Så jag gjorde det. På direkten. Det var det där med den evigt optimistiska clownen som skuttade upp igen, typ.

 

Och vips, så hade jag napp på Idus förlag för min Här och nu (https://evaludvigsen.wordpress.com/har-och-nu/). Min bok nummer två som fått så otroligt fina recensioner. Som får folk att gråta, att tänka nya banor i livet.
Men Lova satt där och tittade in. Slutsåld men ville mer med sitt liv. Jag lovade henne att bara hon väntade ett tag så kanske det skulle lösa sig. Jag skulle bara skriva ett par böcker till. Skulle bara ordna med lite pengar och sedan ge ut henne på egen hand. För jag hade ju skrivit uppföljaren, boken som tar dig fem år fram i tiden. När allt är förändrat, förädlat och kanske till och med försämrat. Snart, Lova. Snart. Det kommer att ordna sig. Jag har clownansiktet på, vet du.
Men tiden gick. Jag gav ut fler böcker. Barnböcker. Universitetsroman. Lova väntade och väntade.
Då kom ett mail. Från Anna på Harper Collins. ”Vi har sett att du inte har ett kontrakt för Lova. Får vi läsa?
OM de fick. KLART de fick!

Sedan väntade jag och Lova tillsammans. Nagelbitande på sidolinjen i väntan på att mailen skulle återkomma. Tänk om… Tänk utifall… Nej, jag vågade inte tänka. Såg framför mig ett nej. Det är enklare så. Lovade att jag skulle ge ut Lova så snart som möjligt. Trycka upp henne som pocket och redigera klart tvåan på samma gång. Jag skulle bara… Skriva en magisteruppsats först. Skriva uppföljaren till Sonfjällsdeckaren (https://evaludvigsen.wordpress.com/sonfjallsdeckarna/). Redigera universitetstromanen med det långa namnet (https://evaludvigsen.wordpress.com/var-det-inte-varre-an-sa-har/). Leva lite. Hänga med mina barn. Spela fotboll och förfäras över min kondition. Lite sådant.
När jag var på konferens kom mailet. ”Vi vill väldigt gärna ge ut din Lova.
Jag skrek rakt ut. Sträckte händerna i luften som om jag gjorde mål i VM 1994 och for ut i utställarhallen. Det var nästan jag for ner på knä och gled runt tills jag kom på vem jag är. Jag är inte en sådan som beter mig. Verkligen inte. Men då hade kollegan redan filmat hela spektaklet så jag får stå vid mitt ord. Det var en engångshändelse.
Men kul var det.
Tills jag läste hela mailet. ”Och vi vill gärna ge ut i Sverige, Finland och Norge. Förhoppningsvis även i Danmark. Hur låter det?
Så jag ut på golvet igen, upp med händerna, hojta, vifta, falla ner på knä. Det går liksom inte att göra något annat.
Min Lova, uträknad och borträknad, är tillbaka big time! Clownen studsade upp och tog sig en segerdans. Hon ska inte bara ut i Sverige, hänga i matvaruhandeln och träffa på bokklubbar. Hon ska översättas och sändas iväg. Vad heter Lova på finska? Hur låter en arg Lova på norska? Kan man möjligen bli arg på Chris då? Förstår de varandra?
Jag har signerat avtalet i tre exemplar till Harper Collins och ser fram emot samarbetet. Någon gång i början av 2016 har de översatt klart samt hittat på en ny framsida. Det tackar vi för. Och ser så otroligt mycket fram emot. Kanske även en ny titel för att separera oss från Frank förlag och vad allt det har betytt. Oj, vad det här ska bli kul!
Det jag egentligen vill säga, förutom allt skryt, är GE ALDRIG UPP! Räkna inte ut dig själv och dina manus i första taget. Berätta att du finns och är någon att räkna med, både hemma och ute i sociala sammanhang. Hade jag inte vågat säga att Lova blev utan kontrakt så hade jag inte fått stöttning och uppbackning och därefter tagit mig i kragen. Motgångar råkar vi alla ut för men det är hur man tar sig ur dem som räknas. Det aktiva valet och energin framåt. Lite så.
Ge aldrig upp! Aldrig gi opp! Aldrig opgive! Koskaan anna periksi!

Om att få en fantastisk recension

Det här är utan tvekan den bästa bok jag har läst i år.” skriver Lisa Rodebrand på Bookiecookiez.

Tänk så mycket det betyder, det där att människor faktiskt läser och gillar ens böcker. 

Jag har fått övervägande bra recensioner för min bok I skuggan av Blå Jungfrun, men förra veckan fick jag en recension där recensenten mer letat fel än låtit sig uppslukas av historien. Det var, om inte en dålig recension, så heller ingen bra.  Hur det kändes skrev jag om här.

Livet blev något svart. Mer svart än vad jag räknat med faktiskt (note to self – se till att ha mer skinn på näsan till nästa bok).

Men för ett par dagar sedan kom en fantastisk recension från Bookiecookiez. Lisa Rodebrand skriver bland annat:

Redan vid första meningen suger den här boken tag i mig. Underbara, målande miljöbeskrivningar tecknar en vacker, suggestiv och bitvis otäck bild av Blå Jungfrun, granitklippan som vilar mitt i Kalmar sund, mytomspunnen och vacker (…)

Det här är utan tvekan den bästa bok jag har läst i år.

Lisa Rodebrand – Bookiecookiez

Tack för de fantastiska orden!

 

I skuggan av Blå Jungfrun kan ni köpa hos:

Idus Förlag

Adlibris

Bokus 

978-91-7577-168-7_framsidan

Nu kan ni boka mig genom Författarcentrum Syd

Det är lite stort och väldigt spännande. Ni kan boka mig för föreläsningar och framträdande genom Författarcentrum Syd.

Jag talar om det mesta, men gärna om hur man kan väva samman arkeologi och övernaturligt, eller hur en spökhistoria kan öka intresset för arkeologi och historia.

Eller varför inte boka in berättelseövningar ute i kulturlandskapet? Där utgår vi ifrån några lämningar som finns i era hemtrakter och gör berättelser kring dessa.

Eller varför inte boka in mig för att prata om det där att man aldrig någonsin ska ge upp sin dröm.

Mig finner ni på:

http://forfattarcentrum.se/forfattarformedling/forfattare/3391/Anna_Karin_Andersson

DSC_0668

Författardrömmarna – Gästblogginlägg av Anna Helgesson

5

Jag heter Anna Helgesson och sitter som på nålar. I dagarna kommer min andra bok Glashjärtat – vänner eller fiender (www.idusforlag.se/glashjartat) att landa från tryckeriet och jag ska få hålla, lukta, känna och se min bok IRL. En fantastisk känsla som inte går att föreställa sig egentligen.

Just nu skriver jag för åldersgruppen 8-12 år. Men när det gäller författardrömmar tror jag att det kvittar. Där är vi alla lika.

Hur kom det sig att jag blev författare då? Många har frågat mig om jag alltid drömt om att bli författare. Och det måste jag ärligt svara nej på. Mina författardrömmar väcktes efter att min första bok Resan till sommaren (www.idusforlag.se/resan_till_sommaren) kommit ut. Att över huvud taget skriva ett manus som blir antaget praktiskt taget direkt är varken vanligt eller särskilt eftersträvansvärt. Om inte din första bok säljer som smör och du verkligen kan satsa på ditt skrivande sen. Eller nåt. Nej för mig blev det en märklig sits. Jag hade skrivit en bok, det hade gått ganska lätt och jag hade ett bokkontrakt. Tjoho! Världen låg framför mina fötter. Vad som helst kunde hända. Boken kanske skulle bli en fantastisk snackis och sälja slut direkt och … Nej, verkligheten blev annorlunda, men med det menar jag inte att det har blivit dåligt.

Resan till sommaren har sålt ganska bra för att vara från en helt okänd debutant utan några speciella kanaler. Jag fick ett väldigt fint utlåtande (https://annasskrivarblogg.wordpress.com/2013/08/07/maste-bara-beratta/) från BTJ (bibliotekstjänst) som styr en hel del av bibliotekens inköp, har jag förstått, och det gjorde att böckerna har hittat in på många bibliotek. Det är jag jätteglad för.

Men författardrömmarna då? Jo, under mitt debutantår lärde jag mig massor om bokbranschen. Jag började blogga och läste många kloka, tänkvärda och lärorika inlägg om livet som författare. Där väcktes en längtan, det tändes en eld inuti mig som inte ville slockna. Allt jag läste och var med om gav nytt bränsle till elden och där någonstans väcktes Författaren till liv inuti mig. Jag började skriva som en tok. I min hårddisk finns manus för både barn, ungdom och vuxen och stora frågor väcktes samtidigt; vem är jag, vem ska jag bli, vem vill jag bli? Det var som en feber som rasade i min kropp.
Okej, det var inte så att jag bestämde mig för att bli antagen och så blev det så. Nej, mitt första bokkontrakt fick jag med det förbehållet att jag själv fick betala tryckkostnaden. För övrigt hade jag allt stöd och allt annat som hör ett förlag till, så ingen print-on-demand eller egenutgivning inte. Men jag hade satsat egna pengar.

Förlaget ger inte ut vad som helst för det. Nej, manuset ska passera nålsögat trots det, och erbjudandet om utgivning sker endast då förläggaren tror på manuset. Punkt. Att jag trycker extra på detta handlar nog om lite dåligt självförtroende. Om jag inte har ett ”vanligt” bokkontrakt så gills det inte riktigt. Jag vet att det inte stämmer. Men ändå.

Glashjärtat hade fått klartecken för utgivning redan under sommaren 2014, men jag hade stolt tackat nej till erbjudandet om utgivning på det sättet. Jag skulle minsann inte betala för mig en gång till. Då fick det hellre vara.
Jag skickade in olika manus till massor av förlag och blev refuserad gång på gång. Det verkade inte vilja gå min väg. Författarbanan kanske inte var min grej, trots allt. Tvivel och grusade förhoppningar tog över efter febern. Jag kanske skulle skita i allt det här! Nu hade jag ju gett ut en bok, det var kanske inte meningen att jag skulle skriva något mer. Jag hade peakat helt enkelt. That´s life! Att det kunde handla om att mina manus inte var tillräckligt bra, att de hade mått bra av att bli lästa av en lektör och vässats lite mer, det hade jag inte kunskap om då. Jag hade ju inte behövt det första gången.

Allt vände i oktober förra året. Jag blev med i en grupp som skapade en julkalender på facebook (https://annasskrivarblogg.wordpress.com/2014/12/01/idag-borjar-julkalendern/) tillsammans. Det gick faktiskt så långt att jag skrev majoriteten av de 24 avsnitten. Häpp! Skrivlusten var åter tänd. Författardrömmarna fick kraft på nytt.

Vad sjutton! Jag ska baske mig ge ut en bok till. Vem vet vad som händer i framtiden? Om jag inte satsar så händer det inget, det visste jag i alla fall.

En morgon vaknade jag och kände mig febrig. Jag ville detta så oerhört starkt att jag absolut var villig att satsa av eget medel ännu en gång. Allt annat var ju faktiskt som vilket bokkontrakt som helst. Jag hade ju fått tillbaka vartenda satsat öre förra gången, vem säger att det inte skulle gå lika bra den här gången?

Vissheten var skön i kroppen. Jag mailade förlaget och frågade om erbjudandet stod kvar. Det gjorde det, tack och lov. Författardrömmarna fick leva vidare och jag är så glad att jag tog steget en gång till.

Nu har jag skrivit manus för både barn och vuxna och min tro på mig själv är bättre än någonsin. Jag kan, jag vill, jag vågar. Det är mitt måtto. Jag känner glöden och jag lovar dig, den har inte falnat ett dugg. Om det kommer att leda till fler böcker har jag förstås ingen aning om. Men om du tror att jag hoppas så har du rätt.

Författardrömmarna lever!

Om du vill följa Annas väg mot fler utgivningar så finns hon på sociala medier:
Blogg: www.annasskrivarblogg.wordpress.com
Facebook: Anna Helgesson Författaren
Instagram: _annahelgesson_
Twitter: @nnahelgesson

 

3

Nytt kontrakt och nya böcker på gång

Ibland går allting väldigt bra och väldigt fort. Man pitchar (inlägg om att våga pitcha kommer nästa vecka) och får ett rungande JA till svar. Livet går som på räls. Nya böcker planeras, skrivs, redigeras. Gamla böcker går till omtryck. Nya idéer landar och omsätts i praktiken. Möten bokas och arbetet är plötsligt i full gång.

1510511_10207106353161446_4141567858016873535_n

Efter alla år av refuseringsbrev från förlag är det så oändligt skönt med flera JA!

Igår hade jag och Ulrika Söderström första mötet med vår illustratör Emmalill Frank. Det ska verkligen bli spännande att arbeta tillsammans med henne. Älskar hennes bilder!

11255801_10207106353121445_2056987193444127426_n
Så här glad blir man av det första mötet inför boken.

Så, ni som har barn i låg- och mellanstadiet och som gillar arkeologi, upptäcktsfärder och en god deckarhistoria; håll ögonen öppna efter nyheter från Idus förlag i höst.

Gästbloggare Ewa Broberg om att vara testläsare

Idag är jag extra glad att en av mina testläsare för I skuggan av Blå Jungfrun vill gästblogga här om hur det är att vara testläsare. Ewa Broberg skriver:

11199023_1064631346884478_1960884859_n

Mitt namn är Ewa Broberg och jag är författare, egen företagare i e-handelsbranschen och sjuksköterska (i nämnd ordning…). Jag skriver på min första roman och nätverkar en del med andra författare för att inspireras och utvecklas i mitt skrivande.

Jag tänkte skriva lite om hur det är att vara testläsare. Innan en roman är färdig, kan man ju vilja att någon annan läser den och har synpunkter. Det är dyrt med en lektör, så i det första skedet kanske man bara vill veta att texten som helhet håller. Man kan ju be familjemedlemmar, grannar och goda vänner att läsa ens text, men risken finns då att åsikterna inte blir särskilt objektiva. Därför kan det vara bra att be någon okänd person läsa i stället.

Hur hittar man då en testläsare? Och hur blir man en? I mitt fall nappade jag på förfrågningar via gruppen Författare på Facebook. Efter utbyte av kontaktuppgifter, fick jag ett råmanus skickat till mig för genomläsning. Jag har varit testläsare på ett flertal manus, där författarna både varit debutanter och etablerade (utgivna).

Det är ett stort förtroende man får, att ta del av någon annans text, som denne slitit med i månader, kanske år! Det är ju inte en färdig bok man får till sig, och det får man ta i beaktande när man läser. Kapitelindelningen kanske inte är helt klar, och det kan fattas en del bitar som kanske inte är avgörande för huvudhandlingen. Det kan till exempel handla om miljöbeskrivningar. Ibland lämnar då författaren en kommentar i stil med ”här följer en beskrivning av X kontor” eller ”här ska det in en dialog om vädret mellan NN och NN”.

Vad är då uppdraget? Vad är det författaren vill ha av mig som testläsare? Man ska ha klart för sig att det inte handlar om lektörsläsning. Det är bra att komma överens om innan vad författaren vill att man ska titta på. Det kan vara bra att ställa konkreta frågor till testläsaren. Jag är bara lekman, även om det är bra att ha goda språkkunskaper och en känsla för dramaturgi. Meningen är inte att man ska peta i texten för mycket. Inte rätta till stavfel (även om jag inte tror att författaren misstycker om man påpekar några). Däremot ska man försöka se texten som en helhet. Håller storyn? Förstår man sammanhang? Är det något som saknas? Något som är överflödigt, som bara känns som utfyllnad? Man kan som testläsare ge förslag på omdisponeringar. Om till exempel inledningen känns lite tam, kanske det finns något bättre ställe att börja berättelsen på. Hur det sedan blir är ju naturligtvis sedan upp till författaren!

Det svåraste är att inte ”lägga sig i” för mycket. När jag testläser, brukar jag markera i texten och skriva en kommentar i marginalen. Oftast blir det mest kommentarer i början – sedan är man så gripen i historien att man glömmer bort sitt uppdrag… Och det är väl i sig ett gott betyg!

Det är mycket lärorikt och spännande att testläsa andras texter. När jag första gången åtog mig uppdraget, hade jag själv kört fast med min text. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare, och började fundera på hur andra författare lade upp sina texter. Precis då dök tillfället upp och det gav mig en inblick i hur andra arbetar. Jag fick inspiration att börja skriva igen, och att sänka min (ganska höga) ambitionsnivå. Jag insåg att texten inte måste vara helt perfekt från början. Att det viktigaste är att historien håller i stort. Detaljerna får man ändå putsa på i slutet.

Jag kan varmt rekommendera att bli testläsare för att själv få inspiration och att utvecklas som författare. Det är roligt, och jag kan lova att det är en härlig känsla när man får veta att ett manus som man testläst och varit lite delaktig i blir utgivet!

/Ewa Broberg

Gästblogginlägg av författarinnan Anna Hansson

AnnaDolly2Inte bara får jag gästblogga idag, utan jag får gästblogga om något av det roligaste jag vet.

Hur man blir författare.

Författare är man bara man skriver, kanske ni tänker nu, och ja, det kanske man är, men det är inte en sån författare jag tänker på. Jag tänker på en sån som har det som sitt jobb. En sån som mig! Snart i alla fall, för efter att ha varit tjänstledig på nästan heltid i några terminer, har jag nu sagt upp mig från mitt jobb som gymnasielärare. Nu ska jag vara författare hela tiden! Eller i alla fall mellan 9 och 16 måndag till fredag, eller något i den stilen.

Att skriva på fritiden var egentligen aldrig något för mig. Jag vet att det finns de som gör det i flera år, kanske i ett helt liv, men jag var aldrig riktigt bra på det. Ibland var jag för trött efter jobbet för att orka skriva, och ibland ville jag hellre göra något annat. Om jag inte hade fått en så bra idé, som jag var säker skulle passa bra i en barnbok, så skulle jag nog aldrig ens ha försökt. I flera månader satt jag på kvällar och helger, och hade det ibland trevligt, och ibland riktigt plågsamt. En bok blev det i alla fall, som tur var, så småningom. Men när den sålde bra, och förlaget ville ha en uppföljare, och jag ville skriva en uppföljare, då bestämde jag mig. Jag tar tjänstledigt!

Hösten 2012 kom min första bok Dansfeber, och våren 2013 tog jag tjänstledigt på 60%. För att få göra det var jag tvungen att studera, så jag sökte och kom in på en distanskurs i skrivande på en folkhögskola. Läsåret efter var jag tjänstledig på 80% och nu det här läsåret på 85%. Från hösten är jag helt utan anställning, för i mars sa jag upp mig. Det känns så otroligt bra, och nu ska jag göra mitt bästa för att se till att jag kan jobba som författare ända fram tills det blir dags för pension! Det kommer inte att gå att leva på bara royalty, inte än, kanske aldrig. Men på royalty och biblioteksersättning, och skol- och biblioteksbesök, och kanske något stipendium någon gång ibland, då tror jag att det ska funka! Jag hoppas i alla fall det!

 

Anna är aktuell med boken Dansfeber överallt som blivit nominerad till Norrlands litteraturpris 2015!

dansfeber-overallt 400-500x500

Fler böcker av Anna (klicka på titlarna för att läsa mer om och/eller beställa böckerna):

Dansfeber

Den förtrollade flöjten