Författardrömmarna – Gästblogginlägg av Anna Helgesson

5

Jag heter Anna Helgesson och sitter som på nålar. I dagarna kommer min andra bok Glashjärtat – vänner eller fiender (www.idusforlag.se/glashjartat) att landa från tryckeriet och jag ska få hålla, lukta, känna och se min bok IRL. En fantastisk känsla som inte går att föreställa sig egentligen.

Just nu skriver jag för åldersgruppen 8-12 år. Men när det gäller författardrömmar tror jag att det kvittar. Där är vi alla lika.

Hur kom det sig att jag blev författare då? Många har frågat mig om jag alltid drömt om att bli författare. Och det måste jag ärligt svara nej på. Mina författardrömmar väcktes efter att min första bok Resan till sommaren (www.idusforlag.se/resan_till_sommaren) kommit ut. Att över huvud taget skriva ett manus som blir antaget praktiskt taget direkt är varken vanligt eller särskilt eftersträvansvärt. Om inte din första bok säljer som smör och du verkligen kan satsa på ditt skrivande sen. Eller nåt. Nej för mig blev det en märklig sits. Jag hade skrivit en bok, det hade gått ganska lätt och jag hade ett bokkontrakt. Tjoho! Världen låg framför mina fötter. Vad som helst kunde hända. Boken kanske skulle bli en fantastisk snackis och sälja slut direkt och … Nej, verkligheten blev annorlunda, men med det menar jag inte att det har blivit dåligt.

Resan till sommaren har sålt ganska bra för att vara från en helt okänd debutant utan några speciella kanaler. Jag fick ett väldigt fint utlåtande (https://annasskrivarblogg.wordpress.com/2013/08/07/maste-bara-beratta/) från BTJ (bibliotekstjänst) som styr en hel del av bibliotekens inköp, har jag förstått, och det gjorde att böckerna har hittat in på många bibliotek. Det är jag jätteglad för.

Men författardrömmarna då? Jo, under mitt debutantår lärde jag mig massor om bokbranschen. Jag började blogga och läste många kloka, tänkvärda och lärorika inlägg om livet som författare. Där väcktes en längtan, det tändes en eld inuti mig som inte ville slockna. Allt jag läste och var med om gav nytt bränsle till elden och där någonstans väcktes Författaren till liv inuti mig. Jag började skriva som en tok. I min hårddisk finns manus för både barn, ungdom och vuxen och stora frågor väcktes samtidigt; vem är jag, vem ska jag bli, vem vill jag bli? Det var som en feber som rasade i min kropp.
Okej, det var inte så att jag bestämde mig för att bli antagen och så blev det så. Nej, mitt första bokkontrakt fick jag med det förbehållet att jag själv fick betala tryckkostnaden. För övrigt hade jag allt stöd och allt annat som hör ett förlag till, så ingen print-on-demand eller egenutgivning inte. Men jag hade satsat egna pengar.

Förlaget ger inte ut vad som helst för det. Nej, manuset ska passera nålsögat trots det, och erbjudandet om utgivning sker endast då förläggaren tror på manuset. Punkt. Att jag trycker extra på detta handlar nog om lite dåligt självförtroende. Om jag inte har ett ”vanligt” bokkontrakt så gills det inte riktigt. Jag vet att det inte stämmer. Men ändå.

Glashjärtat hade fått klartecken för utgivning redan under sommaren 2014, men jag hade stolt tackat nej till erbjudandet om utgivning på det sättet. Jag skulle minsann inte betala för mig en gång till. Då fick det hellre vara.
Jag skickade in olika manus till massor av förlag och blev refuserad gång på gång. Det verkade inte vilja gå min väg. Författarbanan kanske inte var min grej, trots allt. Tvivel och grusade förhoppningar tog över efter febern. Jag kanske skulle skita i allt det här! Nu hade jag ju gett ut en bok, det var kanske inte meningen att jag skulle skriva något mer. Jag hade peakat helt enkelt. That´s life! Att det kunde handla om att mina manus inte var tillräckligt bra, att de hade mått bra av att bli lästa av en lektör och vässats lite mer, det hade jag inte kunskap om då. Jag hade ju inte behövt det första gången.

Allt vände i oktober förra året. Jag blev med i en grupp som skapade en julkalender på facebook (https://annasskrivarblogg.wordpress.com/2014/12/01/idag-borjar-julkalendern/) tillsammans. Det gick faktiskt så långt att jag skrev majoriteten av de 24 avsnitten. Häpp! Skrivlusten var åter tänd. Författardrömmarna fick kraft på nytt.

Vad sjutton! Jag ska baske mig ge ut en bok till. Vem vet vad som händer i framtiden? Om jag inte satsar så händer det inget, det visste jag i alla fall.

En morgon vaknade jag och kände mig febrig. Jag ville detta så oerhört starkt att jag absolut var villig att satsa av eget medel ännu en gång. Allt annat var ju faktiskt som vilket bokkontrakt som helst. Jag hade ju fått tillbaka vartenda satsat öre förra gången, vem säger att det inte skulle gå lika bra den här gången?

Vissheten var skön i kroppen. Jag mailade förlaget och frågade om erbjudandet stod kvar. Det gjorde det, tack och lov. Författardrömmarna fick leva vidare och jag är så glad att jag tog steget en gång till.

Nu har jag skrivit manus för både barn och vuxna och min tro på mig själv är bättre än någonsin. Jag kan, jag vill, jag vågar. Det är mitt måtto. Jag känner glöden och jag lovar dig, den har inte falnat ett dugg. Om det kommer att leda till fler böcker har jag förstås ingen aning om. Men om du tror att jag hoppas så har du rätt.

Författardrömmarna lever!

Om du vill följa Annas väg mot fler utgivningar så finns hon på sociala medier:
Blogg: www.annasskrivarblogg.wordpress.com
Facebook: Anna Helgesson Författaren
Instagram: _annahelgesson_
Twitter: @nnahelgesson

 

3

Gästblogginlägg av författarinnan Cecilia Lindecrantz

 

11390289_10153035633808883_8357442485674746549_n
Fotograf: Armand Dommer

Emetofob-Cecilia

En kall julaftonsmorgon år 1985 kom jag till världen. Det snöade ute och min mamma firade med en kall lättöl som sjukhuset serverade henne i förlossningsbädden. Som vuxen var jag lyckligt ovetande om min barndom som jag mindes som relativt bra. Jag hade min bästa vän som jag delade allt med. Varje vår då körsbärsblommorna stod i blom anordnade vi ett stort Barbie-bröllop. Vi bestämde vilka som skulle gifta sig med varandra och klädde dem i våra finaste och mest pampiga klänningar vi kunde hitta. Vi gjorde till och med örhängen av nålar. Körsbärsträdet som var beläget utanför mitt sovrumsfönster stod till förfogande för ett härligt blomsterarrangemang till våra årliga bröllop. Vi lekte upp till tonåren och det var vår stora hemlighet.
Inte förrän i vuxna år började jag ana att min emetofobi vuxit fram under händelser som skett i barndomen, händelser som jag inte ens hade en aning om. Jag hade lagt dessa händelser i säkert förvar, i ett litet fack i min hjärna som jag inte hade varit redo för att plocka fram och möta tidigare.

Boken kom till då jag under en hypnosbehandling kom i kontakt med
undermedvetna och traumatiska minnen från förr. Kräkfobin är idag en del av mig och mycket av mitt liv kretsar kring detta men har också bidragit till stora drömmar. Jag strävar efter att göra saker som jag mår bra av och hoppas att konsekvenserna inte blir för jobbiga. Jag tror inte att några drömmar är för stora.

Varje dag utsätts barn i Sverige för våld i deras hem, det som ska vara deras tryggaste plats. Jag var bara en av alla dessa barn. När de vuxna svek, formades istället ett nytt jag: Emetofob-Cecilia, med skräck för reflexmässiga utlösningar av vederstyggligt maginnehåll. Katastrofberedskap sattes in för att undvika nästan allt som kan kopplas till smitta.

Den kroniska ångesten har etsat sig fast hos mig likt ett stort ärr från mina barndomsår.

Cecilias bok heter Under hypnos och ges ut av Idus förlag.  Du hittar den här på Idus förlag

hypnos400-500x500

Gästbloggare Ewa Broberg om att vara testläsare

Idag är jag extra glad att en av mina testläsare för I skuggan av Blå Jungfrun vill gästblogga här om hur det är att vara testläsare. Ewa Broberg skriver:

11199023_1064631346884478_1960884859_n

Mitt namn är Ewa Broberg och jag är författare, egen företagare i e-handelsbranschen och sjuksköterska (i nämnd ordning…). Jag skriver på min första roman och nätverkar en del med andra författare för att inspireras och utvecklas i mitt skrivande.

Jag tänkte skriva lite om hur det är att vara testläsare. Innan en roman är färdig, kan man ju vilja att någon annan läser den och har synpunkter. Det är dyrt med en lektör, så i det första skedet kanske man bara vill veta att texten som helhet håller. Man kan ju be familjemedlemmar, grannar och goda vänner att läsa ens text, men risken finns då att åsikterna inte blir särskilt objektiva. Därför kan det vara bra att be någon okänd person läsa i stället.

Hur hittar man då en testläsare? Och hur blir man en? I mitt fall nappade jag på förfrågningar via gruppen Författare på Facebook. Efter utbyte av kontaktuppgifter, fick jag ett råmanus skickat till mig för genomläsning. Jag har varit testläsare på ett flertal manus, där författarna både varit debutanter och etablerade (utgivna).

Det är ett stort förtroende man får, att ta del av någon annans text, som denne slitit med i månader, kanske år! Det är ju inte en färdig bok man får till sig, och det får man ta i beaktande när man läser. Kapitelindelningen kanske inte är helt klar, och det kan fattas en del bitar som kanske inte är avgörande för huvudhandlingen. Det kan till exempel handla om miljöbeskrivningar. Ibland lämnar då författaren en kommentar i stil med ”här följer en beskrivning av X kontor” eller ”här ska det in en dialog om vädret mellan NN och NN”.

Vad är då uppdraget? Vad är det författaren vill ha av mig som testläsare? Man ska ha klart för sig att det inte handlar om lektörsläsning. Det är bra att komma överens om innan vad författaren vill att man ska titta på. Det kan vara bra att ställa konkreta frågor till testläsaren. Jag är bara lekman, även om det är bra att ha goda språkkunskaper och en känsla för dramaturgi. Meningen är inte att man ska peta i texten för mycket. Inte rätta till stavfel (även om jag inte tror att författaren misstycker om man påpekar några). Däremot ska man försöka se texten som en helhet. Håller storyn? Förstår man sammanhang? Är det något som saknas? Något som är överflödigt, som bara känns som utfyllnad? Man kan som testläsare ge förslag på omdisponeringar. Om till exempel inledningen känns lite tam, kanske det finns något bättre ställe att börja berättelsen på. Hur det sedan blir är ju naturligtvis sedan upp till författaren!

Det svåraste är att inte ”lägga sig i” för mycket. När jag testläser, brukar jag markera i texten och skriva en kommentar i marginalen. Oftast blir det mest kommentarer i början – sedan är man så gripen i historien att man glömmer bort sitt uppdrag… Och det är väl i sig ett gott betyg!

Det är mycket lärorikt och spännande att testläsa andras texter. När jag första gången åtog mig uppdraget, hade jag själv kört fast med min text. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare, och började fundera på hur andra författare lade upp sina texter. Precis då dök tillfället upp och det gav mig en inblick i hur andra arbetar. Jag fick inspiration att börja skriva igen, och att sänka min (ganska höga) ambitionsnivå. Jag insåg att texten inte måste vara helt perfekt från början. Att det viktigaste är att historien håller i stort. Detaljerna får man ändå putsa på i slutet.

Jag kan varmt rekommendera att bli testläsare för att själv få inspiration och att utvecklas som författare. Det är roligt, och jag kan lova att det är en härlig känsla när man får veta att ett manus som man testläst och varit lite delaktig i blir utgivet!

/Ewa Broberg

Jag gästbloggar hos Cecilia Lindecrantz

Om arkeologi (nähe!?!) och spökhistorier.

Får man verkligen använda arkeologi till att skriva spökhistorier? Vad händer med faktan då? Fast tänk om man kan använda spökhistorier för att öka intresset för arkeologi och historia. Hade inte det varit häftigt?!

 

Läs hela inlägget på Cecilias blogg:

http://finest.se/vonlindecrantz/2015/04/29/forfattarinnan-anna-karin-andersson-gastar/

1424021455-7184

Gästblogginlägg av författarinnan Anna Hansson

AnnaDolly2Inte bara får jag gästblogga idag, utan jag får gästblogga om något av det roligaste jag vet.

Hur man blir författare.

Författare är man bara man skriver, kanske ni tänker nu, och ja, det kanske man är, men det är inte en sån författare jag tänker på. Jag tänker på en sån som har det som sitt jobb. En sån som mig! Snart i alla fall, för efter att ha varit tjänstledig på nästan heltid i några terminer, har jag nu sagt upp mig från mitt jobb som gymnasielärare. Nu ska jag vara författare hela tiden! Eller i alla fall mellan 9 och 16 måndag till fredag, eller något i den stilen.

Att skriva på fritiden var egentligen aldrig något för mig. Jag vet att det finns de som gör det i flera år, kanske i ett helt liv, men jag var aldrig riktigt bra på det. Ibland var jag för trött efter jobbet för att orka skriva, och ibland ville jag hellre göra något annat. Om jag inte hade fått en så bra idé, som jag var säker skulle passa bra i en barnbok, så skulle jag nog aldrig ens ha försökt. I flera månader satt jag på kvällar och helger, och hade det ibland trevligt, och ibland riktigt plågsamt. En bok blev det i alla fall, som tur var, så småningom. Men när den sålde bra, och förlaget ville ha en uppföljare, och jag ville skriva en uppföljare, då bestämde jag mig. Jag tar tjänstledigt!

Hösten 2012 kom min första bok Dansfeber, och våren 2013 tog jag tjänstledigt på 60%. För att få göra det var jag tvungen att studera, så jag sökte och kom in på en distanskurs i skrivande på en folkhögskola. Läsåret efter var jag tjänstledig på 80% och nu det här läsåret på 85%. Från hösten är jag helt utan anställning, för i mars sa jag upp mig. Det känns så otroligt bra, och nu ska jag göra mitt bästa för att se till att jag kan jobba som författare ända fram tills det blir dags för pension! Det kommer inte att gå att leva på bara royalty, inte än, kanske aldrig. Men på royalty och biblioteksersättning, och skol- och biblioteksbesök, och kanske något stipendium någon gång ibland, då tror jag att det ska funka! Jag hoppas i alla fall det!

 

Anna är aktuell med boken Dansfeber överallt som blivit nominerad till Norrlands litteraturpris 2015!

dansfeber-overallt 400-500x500

Fler böcker av Anna (klicka på titlarna för att läsa mer om och/eller beställa böckerna):

Dansfeber

Den förtrollade flöjten