Ett par marknadsföringstips i all enkelhet och världens vackraste ö

Igår var jag och familjen ute på Blå Jungfrun. Det var första gången jag var tillbaka på ön, sedan vi gjorde arkeologiska undersökningar och boken ”I skuggan av Blå Jungfrun” skrevs. Det var så klart en fantastisk känsla att åter gå på klipporna, besöka grottan Kyrkan, krypa in i Jungfrukammaren, och se solen glänsa i havet uppifrån toppen.

20601_10207757134470572_7062771225493497461_n11800033_10207757134550574_1400758154868648960_n11855920_10207757146390870_2164418042119684493_n

Skepparen Thomas, på Solkust, som är båten som kör mellan Oskarshamn, Byxelkrok och Blå Jungfrun har köpt in boken och på vägen hem signerade jag så att pennan glödde. Det är en konst att skriva med vacker handstil  höga vågor vill jag lova!

Det som gjorde mig extra gla11855803_10207757134990585_91343898112357533_nd var att Thomas gjorde massor av reklam för boken i högtalaren på båten, både på dit och hemresan. Han har köpt in boken flera gånger därför att den hela tiden tar slut!

Man ska med andra ord inte underskatta en lokal koppling när det gäller försäljning och marknadsföring! Detta gäller även vid lokala marknader och event. Ett par gånger har jag deltagit på lokala tillställningar med boken och då sålt rätt bra.

Det blir med andra ord flera resor upp till Oskarshamn för höst- och julmarknader.

I vinter kommer också uppföljaren till ”I skuggan av Blå Jungfrun”. Den utspelar sig i Kalmartrakten och upp mot Mönsterås. Snart har jag med andra ord lagt beslag på hela ostkusten:)

Trevlig helg på er!

11817209_10207757135110588_8719345166767742755_n

 

Om att få en fantastisk recension

Det här är utan tvekan den bästa bok jag har läst i år.” skriver Lisa Rodebrand på Bookiecookiez.

Tänk så mycket det betyder, det där att människor faktiskt läser och gillar ens böcker. 

Jag har fått övervägande bra recensioner för min bok I skuggan av Blå Jungfrun, men förra veckan fick jag en recension där recensenten mer letat fel än låtit sig uppslukas av historien. Det var, om inte en dålig recension, så heller ingen bra.  Hur det kändes skrev jag om här.

Livet blev något svart. Mer svart än vad jag räknat med faktiskt (note to self – se till att ha mer skinn på näsan till nästa bok).

Men för ett par dagar sedan kom en fantastisk recension från Bookiecookiez. Lisa Rodebrand skriver bland annat:

Redan vid första meningen suger den här boken tag i mig. Underbara, målande miljöbeskrivningar tecknar en vacker, suggestiv och bitvis otäck bild av Blå Jungfrun, granitklippan som vilar mitt i Kalmar sund, mytomspunnen och vacker (…)

Det här är utan tvekan den bästa bok jag har läst i år.

Lisa Rodebrand – Bookiecookiez

Tack för de fantastiska orden!

 

I skuggan av Blå Jungfrun kan ni köpa hos:

Idus Förlag

Adlibris

Bokus 

978-91-7577-168-7_framsidan

Att få en dålig recension – eller varför jag aldrig skulle kunna recensera böcker

Man vet att den kommer, den där dagen när ens bok får en dålig recension. När recensenten inte alls tycker att man gjort ett bra arbete, när recensenten koncentrerar sig mer på att finna fel, än på att dras med i historien.

Man vet att den kommer och att man bör ha en strategi för hur man ska förhålla sig till det.

Ändå, går det inte riktigt att värja sig för känslan. Ni vet den där känslan när man sitter framför datorn, det plingar in i inkorgen och något i stil med ”ny recension” syns på skärmen. Man öppnar dokumentet och iskylan sprider sig, blixtsnabbt i kroppen.

Jag vet, jag förstår att kritik är bra, att man ska ta åt sig och göra bättre till nästa gång. Jag vet också att all publicitet är bra publicitet osv. Nej, jag blir inte gråtfärdig, även om så klart egot får sig en törn. Eller i det här fallet en rejäl känga.

Jag blir lite besviken, lite arg och lite uppgiven.

Men, jag blir ännu mer säkrare på vad jag INTE vill göra, och det är att recensera böcker!

Jag får ofta frågan om jag vill läsa en bok och säga något om den. Det gör jag gärna. Men, jag vill inte recensera böcker på det där sättet som riktiga bokrecenster gör. Jag vill hitta styrkorna i böckerna, men jag vill inte påtala svagheterna. Inte officiellt.

Jag kan gärna vara den som påtalar för någon att ”detta kunde du jobbat mer med, detta saknas osv” men då gör jag gärna det i ett samtal.

Efter många år inom det akademiska har jag levt nära kritiken varje dag. Jag har varit handledare och examinator för många uppsatser, kritiserat och berömt. Men vet ni, jag vill verkligen inte längre vara den som ger negativ kritik.

Jag vill lyfta den som skrivit en bok. Jag vill berömma den för historien. För uppfinningsrikedomen. För språket. För att personen slutförde projektet.

Så nej, jag ska inte recensera böcker!

Men det finns det andra som gör.

För att läsa några verkligt fina recensioner om boken, så hittar ni dem hos Dast Magazine, hos BTJ, hos Kim M Kimselius och på Bookiecookiez.

Och till er som vill läsa boken, så kan jag glädja er med att den andra upplagan av I skuggan av Blå Jungfrun nu finns hos förlaget (med korrfelen korrigerade:))!

Trevlig tisdag!

978-91-7577-168-7_framsidan

Miljöskildringar – ge verkligheten en tvist

När jag skrev min första längre bok, I skuggan av Blå Jungfrun, valde jag att bygga den kring platser och miljöer som jag kände till. Eller mer än kände till, jag kunde platserna utan och innan.

Boken utspelar sig på ön Blå Jungfrun i norra Kalmarsund. Våren innan jag skrev boken hade jag och tre kollegor varit ute på ön och gjort arkeologiska undersökningar där. Vi fann helt fantastisk arkeologi! Det var verkligen hardcore-Indiana-Jones-arkeologi. 

DSC_0067

Detta gjorde att jag inte bara kände till platsernas historia. Jag hade också en känslomässig relation till ön och omgivningarna.

Jag visste därför hur det kändes att ligga i den lilla vaktstugan under natten när vinden viner runt knuten, hur sanden kändes under klippöverhänget, jag visste hur det luktade i stugan, hur grässtråna från ängen framför stugan kändes mot benen, jag visste hur lätt det är att snubbla på rötter på väg upp till platån där grottorna ligger och jag visste hur hala klipporna är när man gör den sista vandringen mot toppen.

DSC_0016

Den där känslomässiga relationen till miljön och och området där boken utspelar sig, gjorde att miljöskildringarna var enkla och roliga att skriva. De kändes i kroppen (och just miljöskildringarna blev verkligt fint omnämnda i recensioner t.ex. i Dast Magazine och hos Kim M Kimselius).

Jag kan när som helst plocka fram känslan av att gå upp mot grottan Jungfrukammaren, att sitta uppe på toppen, att stå vid strandlinjen och se gotlandsfärjan passera förbi. Därefter kan jag tänka mig in i karaktären och ställa den på platsen, men med min känsla, min upplevelse, av miljön kvar i bröstet.

I uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun, gör jag nu på ungefär samma sätt. Jag utgår ifrån några platser som verkligen känns i kroppen. Platser som har sökt sig under min hud. Platser som jag när som helst kan återskapa känslan av att vara på.

IMG_5230

För min del är det enklast att hitta den känslan vid platser som bär på en lång historia, eller där arkeologiska lämningar vittnar om något som hänt där tidigare.

Om jag skulle försöka mig på att lista upp mina tankar för att skildra miljö, skulle det se ut ungefär så här:

1. Låt handlingen utspela sig på en plats som du inte bara känner, utan har en känslomässig relation till. Platsen ska kunna kännas i kroppen när du tänker på den.

2. Framkalla känslan av att vara på just den platsen. Försätt dig i det sinnestillstånd som karaktären i en specifik scen är och placera, tänk, dig ut till platsen.

3. Använd alla sinnen för att återuppleva platsen. Inte bara hur den ser ut, utan hur doftade det egentligen utanför stugan? Hur låter det när vinden viner genom tallarnas grenar? Hur ser havet ut när du står på de rödaktiga klipporna och solen lyser på vattnet (NEJ, solen glittrar inte i vattnet!) osv. Väv samman alla sinnen för att minnas vad din kropp och själ kommer ihåg av platsen.

4. Undvik långa miljöskildringar. Låt istället karaktärerna snubbla över rötter, halka på klipporna, svettas på vägen upp mot toppen, vinka åt gotlandsfärjan, skrapa ryggen mot stenen i grottans låga ingång och tjura för att stugan aldrig blir varm även om man eldar i kaminen osv. Låt karaktärerna helt enkelt uppleva/leva i miljön.

5. Tvista till det! Jag utgår t.ex. från arkeologiska platser som jag själv varit med och undersökt. Med andra ord; vetenskap är ledordet. Men, i boken spökar det istället på flera av de här platserna. Använd alltså platser rent konkret, men ge dem en tvist eller en helt annan innebörd.

 

Om man skriver om svunnen tid eller platser som man rent fysiskt inte kan uppleva, tänker jag att man egentligen gör på samma sätt. Men behöver bara vara lite bättre på att skapa sin egen värld så att man fortfarande kan placera sig själv i världen och på riktigt uppleva den!

IMG_3742

Vad jag gjorde rätt … tror jag

Ja det gäller alltså detta med att bli utgiven. Att få sitt manus antaget av ett förlag.

Det har varit en lång resa, men framförallt har det varit en rolig och lärorik sådan. 

Jag vet att det i dag finns många olika möjligheter att ge ut en bok. Men jag ville bli antagen av ett förlag. Inte ge ut själv. 

Det finns säkert de som sätter sig ner och tänker att ”nu ska jag skriva en bok.” Därefter klurar man ut ett bra ämne, helst ett som tilltalar många, och sedan skriver man boken. Det är nog smart att göra så och jag ger verkligen all heder till dem som klarar av att arbeta på det sättet.

Jag tillhör tyvärr inte den skaran.

Jag skriver, för att idéer kommer till mig och vägrar lämna mig. Herregud, de smyger sig till och med in i mina drömmar om natten.

Jag skriver för att jag måste, måste, måste, berätta just den där historien.

Jag skriver för att det är någonting hos just den karaktären som sökt upp mig, som gör att det känns som om mitt bröst ska sprängas (ursäkta klyschan) om jag inte skriver hens historia.

Jag skriver för att jag älskar det.

Jag har en låda, nej en flyttkartong, med texter bredvid mitt skrivbord. Texter, som aldrig fick bli böcker.

IMG_1051
bildbevis på karongen

Men bara för att de inte blev antagna av ett förlag, innebär inte att de inte var värda något! Vissa av texterna är någorlunda bra, vissa kanske skulle kunna arbetas om och en dag bli en bok, vissa av texterna håller inte alls.

Vissa är direkt pinsamma.

Men, vad de har gemensamt är att de alla kändes inombords, innan de blev ord på ett papper. De har alla ett syfte, en mening. De var mer än övning. Just de orden, just då, var de mest viktiga. De som ville skrivas.

Jag skrev innan jag blev antagen. Jag skrev före, under och efter att alla refuseringar trillade in (och nu pratar vi många refuseringar!).

Jag skriver fortfarande.

Så, det jag gjorde rätt, för att äntligen få det där efterlängtade kontraktet från ett förlag, var att jag skrev för att jag inte visste, och fortfarande inte vet hur man lever annars. Som någon sagt före mig, jag skriver för att jag är en skrivande människa (jag tror det var Bodil Malmsten som sa det men jag kan ha fel!).

Förresten, för mig känns en bra historia inte i magen. En bra historia lägger sig någonstans runt överarmarna, som ett pirr på insidan av överarmen, just över armbågen. Känslan sprider sig likt en stelhet till nacken och söker sig ner genom halsen och ner mot mellangärdet.

Det är fullkomligt sant.

Jag tror, på fullt allvar, att jag antingen skulle vara sinnessjuk eller fysiskt sjuk, om jag inte fick skriva historierna.

Så, vad jag ville säga med detta är att ibland framstår det som att man vill ha det där ja:et från ett förlag för att kunna fortsätta skriva. Det är klart att det är viktigt att bli utgiven, och absolut, jag erkänner, att för mig är det mitt mål att kunna leva på att skriva.

Men, även om jag hade fortsatt att få nej från förlag så hade jag ändå skrivit! Det är för att jag, med i princip varje cell i kroppen, vet att det är detta jag gör. Jag skriver.

Oavsett om jag har ett kontrakt eller inte!

 

I år har inte färre än fem kontrakt ramlat in än så länge, så jag antar att jag gjorde något rätt:

Jag skrev och skrev och skrev.

Och skrev om!

 

Vill ni läsa min debutroman, I skuggan av Blå Jungfrun, finns den att köpa hos Idus förlag, hos de flesta bokhandlare, eller låna på bibliotek.

 

 

Författarbesök hos Bohmans Bokhandel

På lördag den 23 maj kl 12.00 besöker jag Bohmans Bokhandel i Nybro. Det blir bokpresentation där jag berättar en hel del om ön Blå Jungfrun, en del om arkeologin på ön och massor om hur tankarna gick när boken skrevs. Efteråt blir det mingel och boksignering.

 

Alla som vill är varmt välkomna. Och ni som missat att köpa ett exemplar av boken kan självklart passa på att göra det på lördag.

 

11206127_936674233061271_6284384292690726488_n

Roligt författarbesök

Igår var jag inbjuden på författarbesök på Kalmar Stadsbibliotek. Det var avslutningen för vårens boksnacksgrupper som biblioteken i Kalmar kommun driver för barn mellan 9-12 år.

human-722687_1280

Så fantastiskt roligt det var! Barnen fick höra lite om bakgrunden till boken, om ön Blå Jungfrun, om grottor och klippor och lite om arkeologi. Dessutom anordnade vi en frågesport för dem som också handlade om boken och Blå Junfrun. Priset var en bok som biblioteket hade köpt in innan.

Alla var så klart vinnare och fick varsin bok.

Jag signerade så pennan glödde. Fick till och med skriva autograf på en arm!

Så kom det två stycken barn i slutet. Den ena sa:

”Det är min favoritbok!”

Den andra sa:

”Det är den bästa bok jag läst!”

Hur glad blir man inte av det?

Jag log i varje fall hela vägen hem!

 

skuggan

När magin tar form

Jag fullkomligt älskar när historien lyfter! Ja, jag vet att säkert varenda en som skrivit en bok eller novell, eller en längre berättelse vet vad jag pratar om och vilken fantastisk känsla det är.

Men ibland är det svårt att hitta fram till den där känslan. Till ögonblicket när texten verkligen börjar flyga.

Jag skulle vilja sammanfatta stegen fram till magin och historien lyfter på följande sätt:

1. Jag har en idé. En riktigt bra idé. En sådan där idé som liksom pyr i kroppen.

2. Jag spaltar ner min briljanta idé. Gör ett grovt synopsis. Det mesta går smidigt.

3. Research. En underbar tid tar vid där jag läser allt som handlar om tiden, området, historien etc. om det ämne jag tänker skriva om.

4. Jag förlänger och bygger ut synopsiset tills det är någon form av grov skiss/researchunderlag.

5. Jag börjar skriva. Och det går super! Till och med mer än super; det går fantastiskt!

6. Till ca 18000 ord. Då börjar det bli trögt.

7. Det är då det gäller att hålla ut! Sitta kvar. Skriva, eller stirra på dokumentet, men sitta kvar!

Till alla er som försöker eller håller på att skriva en bok eller en berättelse. Kör du fast, på ord 3000 eller ord 30000; ge inte upp! Fortsätt sitta med dokumentet framför dig. Fortsätt skriva!

Skriv en annan scen. En annan handling. Ett annat ord. Eller bara stirra på dokumentet. Men lämna det inte! Vad du än gör, lämna det inte!

Du vet nämligen inte vad som sedan kan få berättelsen att ta fart igen. Det kan vara en scen i en film du tittar på, något som en vän säger (tack Ulrika Söderström!), en bild eller en mening sagd av någon på radion. 

Med andra ord, det kan vara nästan vad som helst.

8. Orden flödar. Magin har kommit på besök!

 

Lärdom av det här är så klart att man måste stå ut. Man måste bli kvar. Kämpa sig igenom ett par tunga perioder för att komma ut på sidan där magin finns. Det där har nog alla vi som skriver hört innan. Då kan man undra varför det är så svårt att komma ihåg från gång till gång!?

Jag ska försöka komma ihåg det till nästa gång. Nu är jag på ca 38000 ord i uppföljaren till I skuggan av Blå Jungfrun och berättelsen har lyft. Orden finns där, historien är bara att hämta och plocka ner. Det är enkelt, lätt och roligt.

De sista 20000 orden var dock inte särskilt roliga att skriva. De var tunga, svåra att finna och svåra att få ner på pappret. Berättelsen var trög. Den gick inte åt det håll jag tänkt (nej jag följer inte slaviskt ett synopsis) och karaktärerna gjorde inte som jag ville.

Men jag är glad att jag satt kvar, för nu, nu lyfter vi!

skuggan